Otillgängliga Sahamalaza som bjuder på overkliga reseminnen

Både Gayle (min australiensiska rumskompis under denna resan) och jag far upp ur våra sängar när vi inser vilken makalös soluppgång vi vaknar till. Vi befinner oss på Baobab Lodge, Ankify, på norra Madagaskar. En lätt bedagad lodge som skulle må bra av en nätt upprustning men läget är otroligt och maten god, så klagar gör vi definitiv inte.

Ute på vår stora terrass omsluts vi av den varma tropiska luften som så här dags på dagen känns som sammet mot huden. Framför oss har vi Mozambiquekanalen, i ryggarna bergen. Vi njuter av en himmel och ett hav som sakta ändrar färg och form vartefter solen jobbar sig upp upp över bergskanten.

Med båt mot nya äventyr – Sahamalaza here we come

Idag väntar ett riktigt äventyr. Vi ska med båt ta oss till Sahamalaza NP, någonstans söderut längs kusten. Hur lång tid det kommer ta kan ingen, inte ens våra skeppare, svara på. Någonstans mellan 2-4 timmar är allt vi får till svar.

Glad blir jag i alla fall när jag ser vår båt som ser tämligen ny ut. Både skrov och motorer.  Soltak finns lyxigt nog också. Säkerhetstänket är det kanske lite si och så med. Flytvästar utrustas vi med men vi får snällt be besättningen att inte sitta och röka på de stora plastdunkarna som är fyllda med bensin vi behöver under denna tripp.

Guppigt hav och vackra vyer

Det visar sig att det tar de 4 timmarna. Havet må se snällt ut men vi åker mot vågorna så det skumpar rejält och vi sitter med fötterna stadigt mot durken för att kunna parera och komma fram med en rygg som åtminstone är i ok skick.
För att fler av oss ska slippa försöka oss på konststycket att kissa från båten gör vi därför ett stopp när blåsan börjar skrika på de flesta av oss. Stället vi stannar på är otroligt vacker, så kissvänligt – kanske inte. Det är tur att vi vid det här laget kampat ihop flera dagar.

Ankomst Maravato och vidare mot Ankarafaskogen

Men så kommer vi till slut fram och blir mötte av hela byn på stranden. Det blir lite obekvämt en stund när vi inser att de tror vi kommer med presenter. Någonstans i kommunikationen längs vägen har missförstånd uppkommit. Mest tråkigt såklart för alla barn som hoppats på något litet. 
Vi stoppar i oss ett mellanmål innan vi ger oss i kast med nästa steg på äventyret. En nätt liten vandring på närmare 3 timmar i en obeskrivlig hetta.
Nu lätt utanför min comfortzon funderar jag stilla på vad som händer om någon av oss får hjärtproblem eller skadar sig. Jag behöver kanske inte nämna att mobilmottagningen här är lika med noll.

Vi möts av trevligt läger och himmelskt god lunch

Jag måste erkänna att ända sedan jag såg programmet för den här resan har jag varit lite orolig för den här delen. I programmet står camping och osäkerhet kring matsituationen. 
Det visar sig vara en jättefin tältcamp med rejäla tält med riktiga sängar med rena lakan och det finns till och med ett litet hus med en mycket enkel dusch. Och maten vi serveras när vi kommer smakar himmelskt!
Det blir en stunds skön avkoppling och svalkande dusch medan mörkret sänker sig över oss och nattens alla djur börjar tjattra.

Ut på tur aldrig sur

Så börjar solen åter vakna och det är dags att ge oss ut i skogen för att finna det vi är här för – den blåögda svarta lemuren som bara lever i detta lilla område i världen. Ett område som lider svårt av avskogning. Tillbörjan gäckar den oss med att bara visa sig högt upp i trädtopparna men vartefter vi vandrar ser vi dem närmare och närmare. 
-Men va, den har ju inte blåa ögon!, utbrister vi nästan samkörandes.

Det visar sig att den inte behöver vara vare sig svart, honan är brun, eller blåögd. Det är snarare så att den inte har de gul/orangea ögon som lemurer vanligtvis har. De vi möter här har istället gröna ögon.

På besök på Sahamalazas forskningsstationen

Efter lunch och en stund vila ger vi oss iväg till den närbelägna forskningsstationen. Vi blir allt lite besvikna för vi hade inte insett att den var obefolkad. Och nog hade varit så rätt länge. En ensam dam bodde här för att ta hand om stället så hon blev nog glad att något hände denna dag i alla fall. 

Ett äventyr tar slut

Så går solen upp och ett fantastiskt äventyr är snart slut. Vi måste såklart ta oss tillbaka samma väg vi kom. Men visa av gårdagens misstag ger vi oss iväg tidigt när luften fortfarande är sval. Efter att ha vinkat hejdå till alla barnen i byn fräser vår båt iväg norrut igen.

Och säga vad man vill om resor som är lite utanför ens comfortzon. Som kanske är lite obekväma och kräver lite mer både fysiskt och emotionellt – visst blir det allt helt fantastiska reseminnen!