På tur till pittoreska Mértola

Januari brukar vara vår mesta upptäcka Portugalmånad. Men med en Pudelprins som närmar sig 17 år där varken orken eller lusten för utflykter finns och ett väder som inte är sig likt, så har vi kommit av oss lite. Men så händer det att alla planeter står rätt och vi kommer oss iväg. Som förra veckan när vi tog en sväng till Mértola.

På vift till Mértola

Mértola har länge stått på listan över byar vi vill besöka. Ett ställe som vi har hört både att det är ett ställe man ”måste” besöka och mer ljumma omdömen. Så när väderleksrapporten visar strålande sol så känner vi att det är dags för oss att skaffa oss en egen uppfattning om denna lilla stad i södra Alentejo, inte långt från spanska gränsen.

Mértola, där du känner historiens vingslag

En anledning till att vi tycker så mycket om att upptäcka den här delen av Europa årets första månader är den totala avsaknaden av andra turister. Så när vi anländer den stora parkeringen i Mértola är det vi och några tappra husbilar som har samlats. Över oss tronar det som är Mértolas juvel, borgen.

Under morernas styre på medeltiden blomstrade Mértola som ett centrum för kultur, konst och vetenskap, och det är från denna tid som stadens karakteristiska silhuett med den moriska borgen på kullen härstammar.

Mértola är vackert beläget vid floden Guadiana omgiven av ett böljande landskap. Den lilla staden bär på en rik historia som sträcker sig över flera årtusenden. Redan under romartiden var platsen en viktig handelsknutpunkt tack vare sitt strategiska läge vid floden.

Längs sömniga gränder

Vi har som vanligt missat det där med siestatid, vi har ju bara bott här i dryga 6 år😅. Så lagom när vi kommer och fått i oss vårt förmiddagskaffe så stänger borg, kyrka och museer för siesta. Men det gör inte så mycket, vi är mest här för att strosa i gränderna. Fast kyrkan, Igreja Matriz, hade jag gärna kommit in i. Den är ett unikt exempel på en moské som omvandlats till en kristen helgedom efter det att portugiserna återtagit Mértola från morerna. Vi får nöja oss med att beundra den från utsidan tillsammans med alla svalor som verkar tagit kyrkan i besittning.

Nu strosar vi genom tomma, gulliga gränder, befolkade enbard av någon strykande katt och bjäbbande hund. Och en stork som byggt sitt bo högt upp på en skorsten. Mértola är absolut gulligt och värt ett besök om du har vägarna förbi.

Mina de São Domingos

Men så har jag min vana trogen, när vi ska besöka en ny plats, kikat i Atlas Obscura. Det är en bra källa om du vill hitta lite annorlunda platser. Och inser till min stora glädje att Mértola inte ligger långt ifrån en annan plats som står på min önskelista, São Domingo gruvan. Jag har ju en förkärlek för övergivna platser och kan självklart inte missa att klämma in ett besök även här.

Som ett sår i naturen

En gång i tiden var detta en av de största gruvorna i Europa där tusentals portugiser arbetade. Driften var här, liksom den i Minas do Rio Tinto, i händerna på britterna.
Idag är allt övergivet och gruvan, som var ett dagbrott, löper som en blodåder genom landskapet. Landskapet lyser rött liksom vattendragen, fulla av koppar, järn och gift.
Dystopiskt och surrealistiskt.

Vi har inte gjort vår läxa och insett hur stort området är så tiden innan mörkret faller är allt för knapp. Jag får näst intill springa mellan byggnaderna. Det kan vara bra att veta att det är 30-40 minuters promenad från där du parkerar bilen tills du är längst in i gruvbrottet.
Så någon tid för att upptäcka även byn här finns inte. Men jag tror faktiskt att den är värd ett besök!

Så var en härlig utflyktsdag tillände och vi vänder för att köra den långa vägen hem genom vackra böljande landskap. Här längs vägen mellan Mértola och Castro Verde åker du genom ett väldigt spännande projekt där man återinföra den Iberiska lynxen i den lokala faunan. Mer om ett besök där kan du läsa hos Anna, vi hann inte stanna denna gång.