26,5 grader visar termometern i bilen när vi kl 9 lämnar hundhotellet där Tintin ska bo när vi nu ska på äventyr. För det är äntligen dags för en liten roadtrip igen. Vi ska styra norrut upp till Alentejos nordöstligaste hörn. För oss är det här helt nya marker. Hittills har vi rört oss längs kusterna i våra portugisiska upptäcktsfärder, förutom vår tur till Douro i höstas. Men nu är det inland och kanske till och med lite berg som gäller. Regionen Alentejo täcker inte mindre än 1/3 av Portugals yta och vi åker från längst i söder till längst i norr.
Vi fikar i Beja
Coronan har det positiva att parkering i de små byarna inte längre är ett problem så vi far rakt in på torget mitt i byn eller är Beja kanske en stad? Sömnigt så det förslår är det dock. Lugnet ligger som ett fluffigt duntäcke över torget. Det enda som stör eller kanske snarare piggar upp torget är den lite upprörda stämningen i kön utanför Financia. Vad det rör sig om har jag ingen aning om, min portugisiska är alltjämt för skral för att förstå. Kanske har det att göra med att det är den 30 juni vilket betyder sista dagen att lämna in deklarationen här i Portugal. Hur som verkar den cyklande polisen lugna ner den upprörda damen som sätter sig i bilen och kör där ifrån. Vi, vi fikar i lugnan ro och strosar sedan runt på Bejas lätt bedagade små gator.
Så kom det sig att vi hamnade i Cuba
Hur många gånger vi susat genom enorma solrosfält på våra turer genom Europa vet jag inte. Lyckas stanna har vi emellertid aldrig gjort. Det är anledningen till att jag nu har vänt mig till husguden Google och frågat efter solrosfält. För instagramskadad som jag är vill jag ha just en sådan bild där solrosorna står i givakt i långa rader och vänder sina ansikten mot solen. Det är anledningen till att vi hamnar i Cuba. För just där har google sagt att det finns solrosfält. Iallafall för ett år eller två sedan. Och visst finner vi solrosfält även om blommorna redan slokar trött och vänder ryggen till.
Lunch i världsarvslistade Évora
Regionhuvudstad, universitetsstad och världsarvslistad Évora, vi inser att detta inte är en stad som hinner göras under ett lunchbrake men en magkänsla kan en ju ändå få. Och den är bra, magkänslan, vi kommer absolut komma tillbaka hit för att utforska mera. Nu får vi nöja oss med en rejäl lunch flämtandes i skuggan. Vi konstaterar att februari nog är en bra tid att komma hit. I god tid innan den ökända Alentejohettan hunnit komma.
Det blev inga mattor i Arraiolos men väl en glass
Vi har blivit tipsade om att stanna i Arraiolos, byn som är känd för sina fina mattor som tillverkats här sedan urminnes tider. Men när vi kör in i den lilla byn visar termometern 36,5 grad. Och utanför bilens sköna luftkonditionerade bubbla är det nästan olidligt. Vi faller ihop med svetten rinnande längs våra ryggar i skuggan på en uteservering med en kall glass i handen. Att gå in i en butik och titta på mattillverkning känns orimligt så det får helt enkelt sparas till en annan gång.
Vi bor bland lavendeln på Quinta das Lavandas
Hela anledningen till den här Alentejoturen är en annan googlesökning & en annan instagrambild – lavendelfält. För jag tänkte att även om lavendelfält främst hör södra Frankrike till så borde klimatet göra att de även finns här? Det ledde oss hit till Quinta das Lavandas ett B&B i mitten av ingenting. Hit flyttade Teresa & Estêvão från Lissabon för ett antal år sedan för ett annat liv. Ett liv omgärdat av lavendel. Och även om en del lavendelfält har fallit offer för naturens krafter är det här ett ljuvligt litet personligt BB!
Middag i charmiga Castelo de Vide
Att det sedan visar sig att Quinta das Lavandas ligger i helt fantastiskt vackra omgivningar med två av Portugals kanske charmigaste byar kommer som en uppskattad överraskning. Det blir middag i den närmaste byn Castelo de Vide, goda pinchos (portugisernas variant av tapas) som sedan följs av promenad genom byns vindlande gränder. Vilket mysigt ställe!
En dag i sagobyn Marvão – gulligast i Alentejo?
Efter en riktigt god frukost (grenola to die for) styr vi kosan mot Marvão som ligger ståtligt på en bergstopp. Marvão är nog den absolut sötaste by vi har besökt hittills i Portugal. Visst är det säkert lite turistigt i vanliga fall men nu under de surrealistiskt tomma coronatiderna är det vi, några få turister till och sedan bara locals som rör sig i byn. Och utsikten den är utsökt!
Vin, vin och ännu mer vin
Igår kväll när vi återigen åt pinchos till middag på en annan krog i Castelo de Vide blev vi serverade ett lokalt Alentejovin vi båda verkligen gillade. Efter att, igen, checkat med herr Google visade det sig att vi i princip passerar vingården på hemvägen. Ett stopp för att fylla på vinförrådet kändes självklart. Nu är garderoben fylld av Monte de Ravasquera viner!
Hemma igen konstaterar vi att vår Alentejo utflykt är över alla våra förväntningar. Ännu vackrare landskap än vi förväntat oss, charmiga byar vi inte ens visste fanns och ett boende vi gärna återvänder till!
Må gott och lev väl//Tinka
Följ, följ, följ På vift på FB eller Bloglovin! Eller prenumerera på inlägg genom att lämna emailadress här till höger. Eller följ på Instagram för resebilder.
Lämna ett svar