När färjan glider runt udden och Iraklias hamn blir synlig spricker jag upp i ett leende. Jag har ju varit här i hamnen förut, för många år sedan och då sa jag – Hit vill jag åka någon gång!. Men minnet har spelat mig ett spratt, jag trodde det var en helt annan ö. När vi valde Iraklia i våras, när vi bestämde rutt, så trodde jag att jag aldrig ens hade hört talas om ön. Än mindre varit där. Och varit på ön har jag inte, så dåligt minne har jag inte…än, men ändå touchat har jag uppenbarligen gjort. Vad som gjorde att jag ville åka hit den där gången för många år sedan var att det såg så otroligt mysigt ut i den lilla hamnbyn som ligger där i en liten vik med en liten strand skuggad av en rad små träd och små vita hus som sprider ut sig i sluttningen bakom.
Iraklia – när du bara vill vara
Om du är som jag, som gillar när det är lite folk och naturen får ta plats. När man slipper slåss för en parkeringsplats eller kliva över folks handdukar på stranden, då är Iraklia något för dig. Iraklia är lågmält på alla sätt och vis. Det är en tämligen liten ö och här finns bara drygt 100 åretruntboende personer . Det finns två små byar, Ayios Georgios som är den lilla byn i hamnen och Panayia som är “huvudstaden”, Chora, mitt på ön. Under sommarmånaderna går en liten transferbus mellan byarna. Du hittar ett 15-tal ställen att bo på och kanske ett 10-tal tavernor/kafféer. Jag rekommenderar att boka boende innan du går av båten. Vad som dock inte är lågmält är solnedgångarna som är helt magiska!
Ett bättre boende – Speires
Vi har nog aldrig bott så bra i Grekland som vi gör på Iraklia där vi bor på det lilla boutiquehotellet Speires. Med sitt läge en bit upp i slänten har vi en ljuvlig utsikt ner över Ayios Georgios men även västerut över Paros och den magnifika solnedgången. Det lilla hotellet har bara 10 rum där alla har balkong med utsikt antingen över vattnet eller Iraklias kullar. Vi har ett vanligt dubbelrum som, för att vara Grekland, är ganska rymligt. Minimalistiskt inrett i en vit, beige, grå färgskala. Dusch med bra tryck. Bra wi-fi. Supermysiga gemenskapsutrymmen, dels det lilla uterummet som välkomnar när man kommer (och mitt favorithäng) och dels restaurangen. Men som vanligt, om man vill ha riktigt nöjda kunder, så är det atmosfär och service som är absolut viktigast. Och här lyckas verkligen Speires med sitt mål, att skapa ett hem iväg hemifrån. Georgia tar på ett härligt personligt och chosefritt sätt hand om oss under våra dagar på Iraklia!
När man blir lycklig av en pasta
-Vi får nog räkna med att det är burkkrabba, säger jag till mannen så där lite storstadssnobbigt när vi diskuterar vad vi ska äta. Sista kvällen på ön har vi bestämt att vi ska äta på Speires och Georgia har berättat att det förutom det som finns på menyn även serveras en krabbpasta. Till mitt försvar för denna snobbism måste sägas att Medelhavet är utfiskat. Urvalet hittills av fisk i allmänhet och skaldjur i synnerhet har varit skralt om man bortser från bläckfisken. Och nu befinner vi oss på en liten ö med knappt några turister..
Men det ska visa sig att jag inte kunde ha mer fel. Vi beställde in en räk- och en krabbpasta. Båda är fantastiskt goda men krabban är en av de godaste pastarätterna jag någonsin ätit. Melphomeni, som har hand om köket på Speires, har uträttat storverk. Krabban som är kokad i vodka och lime är verkligen utsökt! Tänk att man kan bli så lycklig av en portion god mat.
Vad hittar du på här?
Storheten med ön är att du inte gör någonting. Du sover, äter, badar och filosoferar över livet. Några dagar här är en gåva till själen och om du inte har gått ner i varv innan så lär du definitivt göra det nu. Vi sover gott, äter en lång frukost, chillar, går till stranden, äter lite igen, badar, tar en kaffe, badar, går en sväng i byn, läser, äter och så är det dags att sova igen.
Om du blir rastlös finns det en badbåt som tar dig runt ön, ett flygvrak från andra världskriget att snorkla vid och en liten kyrka uppe i Panayia.
Men du kan alltid vandra
På Iraklia finns det ganska gott om gamla åsnestigar att vandra på. Jag hade innan läst om en pilgrimsvandring till en liten kyrka i en grotta, uppförd där någon fått en uppenbarelse, som jag hade tänkt att göra. Men värmen satte p för det. De flesta av vandringarna går runt Parayia och bara att vandra dit tar en knapp timme. Men tur nr 7 på kartan nedan är ett mysigt sätt att starta dagen på (ca 3,5 km).
Iraklias stränder
I närheten av Ayios Georgios finns 2 stränder dels den nere i hamnen och dels Livadi. Livadi var där vi tillbringade våra dagar. En ganska lång sandstrand, långgrund med det så för Grekland typiska turkosa vattnet. Det finns två tavernor i anslutning till stranden som servera god mat. Inga solsängar och parasoll på stranden men några träd som skänker skugga. Det finns även en badbåt som går till några av öns andra stränder men så långt kom aldrig vi.
Sammanfattningsvis kan bara sägas att det här är en fantastisk ö att koppla av och ifrån på. En skatt det är ok att bara vara. Vi hade två hela dagar här vilket vi var överens om var åtminstone en för lite. Och jag instämmer helt i vad Janne säger på Kalimera – “Iraklia är vad varje doktor borde ordinera mot stress” (och Kalimera är vad varje greklandsresenär behöver. Tack Janne för bästa Greklandsguiden!).
Och så glöm nu inte att följa På vift på FB eller Bloglovin för löpande uppdateringar!
Må gott och lev väl!//Tinka
Funderar du på att båtluffa i Grekland? I mitt inlägg Båtluffa i Grekland har jag sammanställt lite allmänna tips och under taggen båtluffa i Grekland hittar du alla inlägg jag skrivit om båtluffning.
Lämna ett svar