“HOO HOO HOO – Det är bara vinden, Lilla björn sa Stora björn och fortsatta stigen fram.
KNAK KNAK KNAK – Det är bara träden, Lilla björn sa Stora björn och fortsatte stigen fram.
LUFS LUFS LUFS – Det är bara mina tassar som lufsar i snön, Lilla björn sa Stora björn och lufsade på”
Ihopkurad på en stol i ett gömsle i östra Finland, sitter jag och lyssnar på alla ljud från naturen. Vinden som susar i träden, grenarna som knakar lite, småfåglarna som kvittrar, måsar som skriker och ibland bara en kompakt tystnad. Jag lyssnar intensivt efter björnen och upp i mitt huvud poppar “..det är bara mina tassar som lufsar i snön Lilla björn..” en saga som mina barn älskade när de var små. När man sitter instängd så där under 14 timmar och inte får prata eller ge ifrån sig ljud är det fascinerande vad tankarna hoppar och hittar massa saker som ligger undangömda i minnet.
Gömselområdet vi befinner oss i ligger inte långt från det ingenmansland som finns mellan Finland och Ryssland. Ett så stort område utan människor är förstås paradiset för vilda djur och här finns gott om bl.a. björn, varg och järv. Björnen (Ursus arctos) är anledningen till att jag sitter och kurar mitt ute i skogen. Jag är på fotoresa med syftet att fånga det ståtliga djuret på bild. Björnen är Finlands nationaldjur och Europas största rovdjur. Den varierar mycket både i storlek och färg och har ett grymt luktsinne, den kan känna en människas lukt på flera kilometers avstånd.
Det är helt stilla, tjärnen ligger spegelblank framför gömslet. Ett förälskad knipands-par leker glatt, kameran går varm. Några grönbenor gömmer sig i vassen, väl dolda med sitt bra kamouflage. Korpen har fått totalfnatt och far hysteriskt fram och tillbaka över myren skrikandes med sitt karakteristiska läte. Hen är synnerligen missnöjd med de kråkor och måsar som glatt mumsar på mat från åteln, som finns där för att locka fram björnen. Landskapet lyser gyllene och långt i fjärran ser vi vår första björn lufsa förbi. För långt bort för att fota men vi har sett vår första vilda björn!
Andra kvällen är det en ny tjärn utanför vårt lilla gömslefönster. Här är landskapet kargare. Eller känns det bara så för att ljuset är ett annat och för att fåglarna lyser med sin frånvaro? Kvällen är oerhört stilla, nästan lite läskigt. Till och med vinden är tyst. Var befinner vi oss egentligen? Vid 11 ger jag upp och börjar packa ihop min kamera. Då viskar Birgitta ivrigt, björnen kommer! Skämtar hon? Nu? När kameran ligger i väskan! Jag kikar ut genom fönstret och där på andra sidan tjärnen kommer den lufsande längs strandkanten i en väldans fart. Snabbt försöker jag få ihop min kamera igen, vilket inte är lätt i mörkret, objektivet är tungt men så klickar det till och det sitter på plats. Att montera på ett stativ är inte tal om, björnen har redan avancerat till vår sida av sjön. Han (?) är oerhört vacker, stor men smäcker och alldeles mörk i pälsen. Han rör sig oerhört målinriktat mellan åtlarna, smäller bort locken med sin väldiga tass, stoppar ner nosen och fiskar upp sin munsbit. Allt utan att knappt stanna upp. Han passerar bara några meter utanför gömslet. Stor och mäktig utstrålar han en väldig pondus. Och så är han borta igen, lika snabbt som han kom. Monterar ner kameran igen och kryper upp i den smala överkojen. Somnar med ett leende på läpparna, fortfarande med hjärtat vilt bankande. Jag har fått min björndate!
Tredje kvällen är det ännu en ny tjärn utanför fönstret. Solen tittar fram lite skyggt efter en ganska mulen dag. Vi har sällskap av ett gäng måsar som busar runt tjärnen. De flyger upp och ner, högt och lågt över sjön. Som om de speglar sig själva i den blanka alldeles svarta tjärnen. Det är ett magiskt vacker skådespel. Jag väntar på min björn, som jag nu vet heter Bert. Bert hette först Berta tills man kom på att hon nog var en han. Men jag får vänta förgäves. Jag ger upp när mörkret lägger sig över skogen. Vaknar av att måsarna skriker utanför gömslet. Kravlar mig upp men ser att det är försent, åtellocken är bortslagna. Men dimman ligger tät över vattnet. Trollskt vackert. Vilken avslutning på en härlig resa!
“Nu går vi hem Lilla björn!”
Må gott och lev väl!//Tinka
Resan arrangerades av Rovdjursland.
Reseledare var Elisabeth Landberger.
Objektiv hyrde jag från Kameradoktorn.
Min fotoutrustning på resan.
Bilderboken Nu går vi hem Lilla björn är skriven av Martin Waddell & Barbara Firth.
Lämna ett svar