Knappt har vi hunnit packa upp innan det är dags att packa igen för nästa roadtrip upp till Alentejo. Men den här gången håller vi oss till den södra kuststräckan och har därför bara ett par timmars körning framför oss. Visst är det lätt idioti att ge sig i väg på upptäcksfärd mitt under rådande värmebölja med temperaturer en bra bit över 30 grader. Men med ett inställt juli och oceaner av tid så måste vi hitta på lite saker. Så vi ser det som rekognosering inför framtida äventyr!
Mat – en stor del av upplevelsen
Efter en härlig start på dagen med yoga nere vid havet packar vi in oss alla tre i bilen. Den här gången får Tintin nämligen följa med. Vi börjar med lunch i Porto Covo som är en nyupptäckt liten favoritby längs Atlantkusten. Vi startar vår minisemester med bläckfisksallad och krabba. Jag gillar mat och tycker extra mycket om att äta gott när vi är på resande fot. Här blir vi inte besvikna.
Boende – också en stor del av upplevelsen
Det är ofta det tråkiga med att ta med hunden på resa, att det är så få boenden som tillåter vovve. Du hamnar ofta på något halvtrist hotell i dess tråkigaste rum. Så när vi hittade Santiago Hotel Cooking & Nature på nätet såg det för bra ut för att vara sant. Litet snyggt hotell, med schysst poolområde och god mat, precis som vi vill ha det. Och det var precis så! Dessutom ett riktigt trevlig rum där hundskål och hundbädd väntade. Riktigt, riktigt god mat var det också.
Nästa gång bor vi här igen.
Santiago do Cacém
I Santiago hamnade vi enbart av den anledningen att hotellet ligger här. Och det är kanske också är den enda anledningen till att åka hit. Det är en tämligen trött öde stad/by. Vi promenerar de små gatorna i gamla stan upp mot fortet och kyrkan som tronar på toppen. Allt känns tomt och övergivet. Det är vi, katterna och en ensam tant som pysslar med tvätten.
Nästa gång vi kommer hit vill vi gå Rota Vincentinas rundslinga Historic Santiago.
Black Pig Gin
Inte långt från Santiago ligger Destilaria Black Pig. Ett kul projekt som sattes igång för ett antal år sedan när ett gäng Medronho träd planterades på familjens mark. I väntan på att träden skulle bära frukt (tar 7-10 år) införskaffades svarta grisar. Grisarna visade sig göra under för floran som exploderade av deras bökande och gödslande. Så från en himla massa saker som marken ger produceras den mångfalt prisbelönta ginen. Förra året fick de inte mindre än 16 priser, som mannen som visade oss runt sa; Något måste vi ju göra rätt!
Nästa gång dricker vi gin & tonic på deras nya stora altan men framför allt går vi naturstigen och hälsar på grisarna.
Strandhugg och förmiddagskaffe
Vi tar oss ut till kusten och den 6-7 mil långa stranden som löper mellan Sines och Troia. Här njuter vi av kaffe på skön skuggig terass och strosar en bit med sand och vatten mellan tårna. Just här får hundar inte vara på stranden så vi turas om att upptäcka medan den andra njuter svalkan på terassen.
Nästa gång tar vi oss en bit längre norr ut längs stranden där det erbjuds hästridning. Ser en skön skritt i vattenbrynet framför mig medan solen går ner i horisonten.
Troia – inte riktigt min cup of tea
Troiahalavön är en tarmliknande halvö med otrolig strand bakom de höga sanddynorna (samma strand som ovan). Men så har man bestämt sig för att bygga en semesteranläggning längst ut på toppen med höga hus, marina och casino, inte helt lyckat. God skaldjurspasta till lunch får vi iallafall!
Nästa gång tar vi en liten båt till sandbanksöarna som ligger strax utanför. Och vandrar längs den långa stranden.
Och så målet med resan – den massa skraltiga bryggor
Nästan alla små utflykter vi gör startar utifrån något någon av oss sett, hört eller fått rekommenderat. Den här gången var det en bild jag sett någonstans, högst troligt på Instagram. En bild på en massa rangliga, stolpiga bryggor. Så mot Cais Palafítico da Carrasqueira styr vi nu. Och stället uppfyller alla mina förväntningar på en kul fotoplats. Men med en temperatur som nu peakar på 35 grader, lågvatten som här är samma sak som inget vatten och mitt på dagen ljus är förutsättningarna att ta en massa bilder inte de bästa.
Nästa gång ser jag till att komma när det inte är lågvatten och solen är på väg ner (eller upp).
Cabo Sardao – ett sista stopp innan resan är slut
Så närmar vi oss slutet på den här trippen men ett sista stopp blir det. Vid Cabo Sardao. För här bor storkarna på de mest utsatta ställen på toppen av höga vassa klippor, extremt utsatta för alla väder. Senast jag var här var i september och då var bona tomma men nu är fortfarande många storkar kvar.
Så var vi hemma igen. Och vi konstaterar att vi har ännu en lyckad tripp bakom oss men att nu får det vara nog på ett tag. Det är på tok för varm för att det ska vara riktigt njutbart. Nu håller vi oss hemma på Algarve till temperaturerna sjunker igen och vi återigen kan ge oss ut på vägarna. Några tips på ställen i Portugal vi inte får missa?
Må gott och lev väl!
// Cathinka
Lämna ett svar