Redan när vi var på Antiparos för flera år sedan kände vi förändringens vindar. Chartern hade ankommit och med den ett kluster av framför allt norrmän. Nu har jag verkligen ingenting emot norrmän men just kluster av en nationalitet på en plats där man förväntar sig något annat kan ibland lite förta intrycket. Men ändå, hamnen var densamma, huvudgatan upp till trädet på torget med sina kortspelande gubbar och de magiska solnedgångarna. Antiparos-charmen var bevarad vi bara delade den med lite fler människor.
Ett Antiparos i förändring
Nu, 2017, synliggörs ytterligare en förändring när båten tuffar in mot hamnen. Lyxkryssarna. Både på svaj och i hamnen ligger de, de stora glänsande båtarna med besättning i matchande klädsel. Och när vi tar första turen upp längs den älskade huvudgatan så är den rejält uppsnofsat med chica klädbutiker med klänningar för tusentals (nåja i alla fall 1-2 tusen) kronor och inredningsaffärer i turkosa & beige färgtoner med inslag av trädetaljer, saccosäckar och sten. Men de kortspelande gubbarna sitter fortfarande på torget lika engagerade i sitt kortspel.
Det där med förändring är svårt. Det är klart man fattar, det här är bra för dem som bor på ön, mer turister, mer jobb, mer pengar. Men rent egoistiskt är vi inte helt säkra på vad vi tycker. Man vill att Antiparos ska förbli Antiparos.
Roadtripping
Första dagen tillbaks på ön hänger vi bara på stranden Psaralyki precis bortanför hamnen. En ganska lång strand för att vara Kykladerna som kantas av små knotiga träd som skänker välbehövlig skugga om så önskas. Men vi känner att vi vill se mer av ön så vi bestämmer oss för att hyra bil nästkommande dag.
Eftersom jag envist håller fast vid att vandra på Antiparos beslutar vi att mannen ska hämta upp mig vid Antiparos största sevärdhet, grottan för att sedan därifrån utforska ön.
Agios Georgios
Vi börjar i Agios Georgios längst ner i sydväst. Jag är vrålhungrig efter min vandring så det blir ägg & bacon på verandan vid det alltid så magiskt turkosa medelhavet. Vi tar en sväng till stranden, badar, chillar, läser. Stranden är i princip är helt tom. Beror de på blåsten eller är det alltid så? Lunchen intas på Captain Pipinos Seafood Taverna, där mannen den där sommaren för länge sedan möttes av den svartklädda, dansande damen och kaptenen med sin bouzouki. Av damen finns det fotografier på väggen inne på tavernan. Vi äter bläckfisk, känns som om det är det man ska äta på en grekisk ö, på en grekisk taverna, vid en grekisk fiskebåt i sällskap av måsarna som väntar på fiskrenset som komma skall när kocken rensat färdigt fisken i vattenbrynet.
Den sydöstra halvön
Vi fortsätter vår tur. Jag älskar verkligen att roadtrippa, att upptäcka saker, att stanna där man vill, att köra vilse. En blick på kartan och vi har bestämt nästa stopp. Vi bara måste ut till den lilla kyrkan som ser ut att ligga helt ödslig längst ner i sydost.
Vi passerar Soros beach som är en del av det nya hippa Antiparos, det som vi inte vet om vi ska hissa eller dissa. Men där finns solsängar, parasoller och saccosäcker på stranden och i loungehänget en bit upp ljuder puromusiken från högtalarna.
Vägen blir smalare och gropigare och vi kikar lite på varandra. Ska det här gå med vår lilla bil? Men man kan ju alltid vända och snart möter vi en lika liten bil så det ska nog gå vägen. Landskapet blir flackare och kargare, havet känns om möjligt ännu mer turkost. Men det gröna är också grönare, det måste finnas en vattenådra här någonstans. Vi fortsätter söderut och passerar ett par fina små stränder. Här är riktigt, riktigt vackert! Stannar till vid kyrkan, nedanför ligger en riktigt fin ministrand.
Faneromeni beach
Vi tror att vägen tar slut där vid kyrkan men så ser vi en bil komma söder ifrån och känner så klart att detta måste undersökas. Vi fortsätter guppandes fram på en väg som snarare har skapats för att bilarna kör här än att någon faktiskt har byggt den. Vi kommer fram till några parkerade bilar och här tar verkligen vägen slut och havet tar vid. Nedanför våra fötter ligger en helt fantastisk liten badvik och vi känner båda just där hur all vår förtjusning för Antiparos kommer åter. Visst är det mer människor, tjusigare och mer tillrättalagt men det är också Antiparos och alldeles alldeles underbart!
Må gott och lev väl!//Cathinka
Hos Hallins reseblogg kan du läsa mer om Antiparos.
Funderar du på att båtluffa i Grekland? I mitt inlägg Båtluffa i Grekland har jag sammanställt lite allmänna tips och under taggen båtluffa i Grekland hittar du alla inlägg jag skrivit om båtluffning.
Åh så härligt!! Längtar tillbaka till Antiparos när jag ser alla härliga bilder! Tusen tack för länk!
Jo det är inte annat än att man längtar både lite hit och dit när regnet öser ner… och Antiparos är aldrig fel? Varsågod??
Tveksamt om det heter AgiA Georgios. Agia är för kvinnliga helgon (a:et i slutet är är en feminin ändelse) och GeorgiOS är en man. AgiOS ska det nog vara. Eller Agia GeorgiA.
Du har helt rätt!! Agios ska det vara?
Forandringer og økende turisme med alt det medfører får jo noen positive ringvirkninger for lokalsamfunn rundt omkring, men for oss som liker det mer genuine (jeg elsker å være på steder hvor det er få eller ingen andre turister) er det ikke alltid så stas å oppdage at det opprinnelige har måttet vike for restauranter uten sjarm, glorete suvenirbutikker og strender fulle av solsenger. Heldigvis er det ofte mulig å finne noen fine steder likevel, eller kanskje kan man se det vakre ved et sted til tross for alle turistene, slik dere opplevde på Antiparos. Det er så fint 🙂
Vi är nog ganska lika i val av resmål vi gillar har jag en känsla av?. I det här fallet hjälpte det verkligen att få se en annan del av ön. Och så det att gubbarna fortfarande sitter och spelar kort på samma ställe 30 år senare. Vissa saker förändras inte;)
Antiparos mmm. Jag var där 1982 och 1983. Den senare resan blev redan då en besvikelse Då fler turister hittat dit så jag vill ha ön i minnet och interest tillbaka.
Jag åker sällan tillbaka till platser men har nog lämnat en del av mitt hjärta här så kommer säker resa tillbaka igen?