Den svenska ambassaden i Lissabon är grå och trist, som ett betongkomplex i forna DDR. Den svenska flaggan som hänger från andra våningen är hoptrasslad och trött. Trött som foajén som möter oss. Trött som skyltarna som mycket försiktigt talar om att det här är Svea Rikes ambassad i Portugal. Vi är här för att skaffa nya pass.
Skaffade jag inte precis nytt pass? Då när vi skulle ut på drömresan till Namibia? Men dags igen är det. Att skaffa pass när en är utlandsboende är egentligen inte särskilt mycket krångligare än när en bor i Sverige förutom på en punkt, enda stället det går att göra det på är ambassaden och den ligger alltid i huvudstaden. Vi har därför sett fram emot några dagar i Lissabon. Fast vi inser rätt snart att det här med några dagar mest är en önskedröm när coronasmittan återigen eskalerar i landet och då främst i storstadsregionerna. Så det får helt enkelt bli en heldagsutflykt istället.
Så en av novembers allra första morgnar styr vi kosan norrut mot vår bokade tid på ambassaden. I min slitna skinnryggsäck som står lutat i baksätet finns dator och hörlurar för att fördriva tiden i bilen. Fast jag vet att jag gillar att bara sitta och se landskapet passera revy. Vägen till Lissabon är vacker. Vi lämnar kusten och kör över en av bergskedjorna som ger oss vårt underbara klimat med 300 soldagar om året. På andra sidan berget tar Alentejos vidsträckta landskap vid. Med böljande kullar där ståtliga korkekar står som stolta utropstecken. Sedan ändra landskapet skepnad igen, den vita sanden och de vindpinade tallarna tar över.
Vi stannar för kaffe på vår favoritvägkrog. Och jag tänker att det här nu verkligen börjar bli hemma när en tom har en favoritvägkrog. Den ekar tom. Tom som vägen vi kommer från. Det är vi och några sällskap till så den social distanseringen är inte direkt något problem även om bordskyltningen är synnerligen förvirrande. På alla bord är förbudsskyltar. Men långt till grannen blir det.
Lissabon kommer allt närmare. 22 minuter till 25 april bron står det på de digitala vägskyltarna. Plockar fram mobilen och filmar när vi far över den röda järnbron, filmar Jesus som står där och välsignar staden. Gillar känslan av att komma hit. Till storstaden. GPSen och Martin tar bilen hela vägen fram till ambassaden som ligger mitt i stan. Och en ledig parkering i princip utanför porten. Tur eller vanligt ovanligt coronaläge?
Det är flera timmar kvar till vår bokade tid. Tid att användas för att strosa runt på Lissabons gator och tid för mat. Gatorna ekar tomma. Skräpet flyger runt. På Rua da Bica de Duarte Belo som brukar vara fullt av folk som fotograferar bergbanan som tar dig upp på Bairro Altos kullar är det bara vi och de två poliserna som bevakar en man som nu står med armarna upp i luften, benen brett isär och den röda kepsen bakochfram. Tyst så tyst. När jag var här senast vet jag att jag raljerande över att det räckte med turister i Lissabon nu, att det började bli allt för mycket folk. Men varför inte lagom?
Även kameran ligger orörd i ryggsäcken. Lissabon är förutom tomt också grått & kallt, så otroligt annorlunda mot tidigare besök. Så icke fotoinspirerande. Men maten är god. Vi äter burgare på To Burger. På vägen tillbaka mot ambassaden trillar vi över Rua Verde. En gata som stått på min önskelista att besöka. En gata som butiks & caféinnehavarna smyckat med mängder av gröna växter. En trevligt välkomnande gata men som även den nu gapar tom.
Den minimala skrangliga hissen i ambassadhuset tar oss upp till plan 3, till passrummet. Litet, trångt med glasvägg och handsprit. Som ett väntrum hos folktandvården. Men med en väldigt trevlig och hjälpsam Sara som lotsar oss genom processen. En kvart och €300 senare är vi klara. Det må kanske inte vara krångligare att skaffa pass i utlandet men rejält mycket dyrare är det.
Så far vi hemåt igen. Ryggan står återigen lutad orörd mot baksätets ryggstöd medan jag genom passagerarfönstret njuter av en magnifik solnedgång över de vidsträckta öppna landskapet. En solnedgång som påminner om solnedgångar över Serengeti i ett tidigare liv och väcker drömmar om nya solnedgångar i länder jag ännu ej varit i, men snart. Då, när jag återigen får användning av mitt pass, mitt helt nya pass.
Ha en trevlig vecka!//Cathinka
Allt du behöver veta om att skaffa pass i Portugal kan du läsa här. Här bokar du tid på ambassaden.
Lämna ett svar