Marmelete – bland katter, gubbar & korkekar

Vi kör sakta längs en slingrig liten väg som definitivt har sett sina bästa dagar. Landskapet runt omkring oss är eldhärjat av sommarens brand. Du kan se hur flammorna har slickat längs bebyggelsen men ändå står där alla hus. Tillsynes helt opåverkade av vad de varit med om. Återigen imponeras vi över Bombeiros, våra brandmän här nere, som lyckats rädda alla husen.

Vi når Marmelete, en sömning by i Monchiquebergen och startpunkt för dagens vandring. Först kaffe med byns gubbar. Några gulliga katter leker under bilen framför oss och när bagagen öppnar så förstår vi varför. Det är fiskbilen som är här med dagens leverans. Katterna kråmar sig bäst de kan men innehavarna av fiskbilen är hårdföra och står emot charmoffensiven. Moloket traskar sötnosarna efter när bilen far vidare. Med kaffet innanför västen är det dags för oss att ge oss i kast med vår tur.

Det är en perfekt dag för vandring. Himlen är klarblå och luften klar och kanske inte kall men lite kylig iallafall. Det här är korkekslandskap och överallt runt omkring oss växer dessa otroligt vackra träd. På vissa ställen lyser stammarna röda och siffran ett är markerad på stammen. Skördade i år. Nu tar det 7-9 år innan det går att skörda korken igen.

Eftersom vi befinner oss i bergen är sträckan såklart lite kuperad. Hjärtat kommer igång ordentligt men det är inte superjobbigt. Mest skönt faktiskt. Och överallt går vi i behaglig skugga av omkringliggande träd. När vi kommer högre upp tar eucalypusen vid. Ingen favoritträd direkt men jag måste ge dem att doften är ljuvlig och de skapar känslan av djungeläventyr långtbortistan.

Vi njuter av medhavd macka i skuggan av ett medronhoträd -även kallat jordgubbsträd- där solens strålar silas vackert genom bladverket. När du läser om Marmeletes gastronomiska höjdpunkter är det just medonhon som nämns. Av frukten på trädet görs en fruktkonjak som är mäkta populär hos framförallt den äldre delen av befolkningen i Portugal. Frågar du mig är den knappt drickbar. Den andra gastronomiska höjdpunkten är blodkorv. Lockar inte heller så värst mycket.

Så ger vi oss i kast med sträckans sista del i behagligt nedåtlut. Men så händer det vi så ofta fruktat. Här i Portugal får du som vandrare snabb vänja dig vid skällande hundar längs vägen. Fastkedjade, lösa, i inhägnader. Och nu där när vi går och beundrar utsikten ackompanjerade med högljudda hundskall från hundarna i den inhägnade trädgården så kastar sig en hundbest genom staketet och kommer emot oss. Med raggen rest, tänderna blottade och dreglet droppande. Stor som en kalv. Jag älskar hundar och blir sällan rädd men nu blir jag livrädd. Vi går sakta framåt utan att titta på hunden som följer oss hack i häl. Tillslut hör vi genom oljudet hundens ägare som ropar att vi ska stanna för hunden kommer följa oss annars. Instinktivt har vi inte minsta lust att stanna men vad ska vi göra? Att ägaren sen har mage att säga att hunden är hur snäll som helst och det borde vi sett om vi kunde det minsta om hundar gör oss, milt sagt, rosenrasande. Tack och lov kom vi därifrån utan minsta skråma men riktigt obehagligt var det.

Så är vi tillbaka där vi började, i Marmelete. Det här är den första vandringen vi gjort här i Algarve som faktiskt på riktigt kan sägas vara en skogspromenad. En härlig sådan om det inte varit för den där hundbesten…

Mer detaljerad information om vandringen hittar du på min profil på Wikiloc

Må gott och lev väl//Tinka

Läs mer om vandringar i Algarve: