Tobago är Robinson Crusoe’s ö. Det var här han bodde alla 28 åren ensam på en då öde ö. Eller hade bott om han hade funnits på riktigt, för Robinson är ju en fiktiv person. Och inte är man heller helt säker på att det var Tobago som var hans ö. Men om det var så var det till stranden Englishman’s Bay Beach han flöt iland, ensam efter att hans fartyg förlist och alla hans medpassagerare dött. Det är man helt säker på. Och det är Englishman’s Bay Beach som är dagens utflykt.
En vandring mellan Castara & Englishmans Bay Beach
Visst har jag hyrbil men jag hittade en så bra parkering när jag anlände Castara igår. Lite läskigt att köra var det dessutom. Ingen riktig vandring är heller inbokad på den här resan. Och igår när jag körde höll jag på att bli galen på alla vackra utsikter som passerades men utan möjlighet att stanna. Vägarna är grymt smala på Tobago. Så det får bli en vandring trots att det blir längs bilvägen. 4 km enkel väg.
Som en husdjurssafari på Tobago
Jag börjar längs stranden där jag möts av några hundar, fortsätter gatan upp där hönsen pickar i vägkanten, en katt slinker under en varenda. Fortsätter gatan fram mellan färgglada hus, gråa hus, fina hus & förfallna, hus på pålar eller på marken. Elledningarna ser ut som skatbon eller garnnystan katten fått tag i. Det är ett under att det fungerar. Elen alltså. Utanför byn står kossorna och betar i vägkanten. De tittar upp lojt idisslande när jag passerar. För säkerhetskull byter jag sida även om de inte ser särskilt aggressiva ut. Så dyker det upp en bil med en enorm gris på flaket. Undrar vad Jordbruksverket hade sagt om den djurtransporten. Var grisen är på väg vill jag inte ens spekulera om. Min vandring visar sig bli värsta, bästa husdjurssafarin!
Englishman’s Bay Beach – stranden omgiven av smaragdgrön grönska
Många kurvor senare når jag mitt mål. Det har varit lite tuffare än jag trott. Värmen och fukten är tryckande och solhatten & solglasögonen ligger kvar på sängen. Men värt varenda steg. För att kunna njuta av varenda meter, höra alla ljud & känna alla dofter. Oftast går jag omsluten av grönska. Ibland tittar det turkosa havet fram. Vägen går upp och ner (mest upp, konstigt nog var det mest upp på hemvägen också…) Men trafiken är i stort sätt obefintlig. Men visst är det skönt när jag kommer fram och jösses så vackert. Förutom ett annat par är jag helt ensam. Lugnet är som balsam för själen. Men jag har ett jobb att sköta, en strand att fota. Så jag strosar sakta i vattenbrynet medan kameran får jobba.
En gunga med utsikt
Bredvid Eulas, den lilla restauranten som finns på stranden, är en liten gungställning byggd. En instagramgunga. Där bilder ska tas och vi som inte är där ska matas av den perfekta semesterkänslan. Av fluffiga hår i vinden. Och dinglande brunbrända ben. Av den totala friheten. Ger det ett försök men avsaknaden av bredbreddad stråhatt och blommig volangförsedd klänning gör bilden ofullständig. Men utsikten är bedårande. Jag tänker på en krönika jag läst om hur vi lägger allt för mycket tid på den perfekta semesterbilden, så till den grad att vi glömmer att njuta av nuet.
Så hamnar jag sittandes på en stock i sanden
Så jag bestämmer mig för att göra just det. Njuta av nuet. Jag lämnar gungan och sjunker ner på en stock på stranden och betraktar fiskarna som kommit medan jag har smugit runt och fotat. Och där blir jag sittandes och ser hur de lägger ut nätet i en enorm u-sväng för att sedan från stranden sakta dra in nätet. Det krävs mycket muskelkraft vill jag lova.
Det är precis så jag tycker resandet är som allra, allra bäst. Sittandes lugnt och stilla och bara insupa livet omkring mig. Utan stress & utan måsten. Och jag tänker att så där jättesynd var det inte om Robinson som fick bo här på Englishman’s Bay i 28 år.
Må gott och lev väl! // Tinka
Följ På vift på FB eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller prenumerera på inlägg genom att lämna emailadress här till höger (eller nedan om du läser från mobil). Eller Instagram för resebilder..
Lämna ett svar