En tur till Cacela Velha å så lunch i Spanien

Väderleken har varit lite knasig på sista tiden vilket väl inte är så konstigt när hela världen känns upp och ner. Efter en maj med rekordvärme är juni något annat. När många delar av Europa dignar under rekordvärme så har vi, att kalla det kallt är förmätet, men inte rekordvärme. Inte alls så där stabilt som vi är vana vid. Inte heller denna morgon när vi vaknar upp redo för utflykt. Utanför är det genuint grått och i fjärran dundrar åskan. Fast det finns fördelar med det också. Som det där med värmen. För idag har vi tänkt oss österut och ju längre österut desto rödare blir termometern. Och då är ett eller annat moln inte dumt.

Idag står tre stopp på vår tur. Cacela Velha, Vila Real San Antonio (VRSA) och så Ayamonte i Spanien. Cacela Velha är en by som står på min bycketlist (har jag snott detta uttryck från dig Åsa?). Fast bara sedan en kort tid. Den har helt gått mig förbi tills den dök upp i något flöde under våren och genast kvalade in på min lista över byar jag vill besöka. Till VRSA ska vi för att köpa handdukar och när vi ändå är så långt österut, varför inte ta färjan över till Spanien och käka lunch?

Cacela Velha – en by i miniformat med strand i jätteformat

Vi kör mot öster. Lite sega i starten men vad gör väl det, vi har ju ingen tid att passa. En liten snirklig väg tar oss till en stor parkering som ligger nedanför vår lilla by. Cacela Velha är definitivt inte stort, vi pratar om kanske ett 20-tal hus men är stolt innehavare av både ett litet fort och en kyrka, allt vackert placerat på en kulle. 

Morgonens tunga moln är ett minne blott så i gassande värme vi strosar sakta längs de få gator som finns här. Förbi de så typiska portugisiska vita sockerbitshusen med färgglada accentfärger. Vi stannar till utanför kyrkan från vilken vi hör kyrkokören öva. En dam står i ingången och säljer kakor. En man röker stilla en cigarett. Ett gäng turister fotograferar utsikten. För utsikten är kanske byns allra största tillgång. Nedanför sträcker sig Ria Formosa med sina sandbanksöar. Nu är det lågvatten så vi ser strandbesökare vada ut mot lång strand. När högvattnet kommer tar båtarna, som nu ligger som strandsatta solande knubbsälar, besökarna ut eller hem. 
Vi strosar vidare mot fortet. Fortet som är stängt för besökare men i vars skugga en grupp kvinnor sitter och målar. Lugnt. Idylliskt.
En kaffe och juice innan färden går vidare

På en färja mellan Vila Real San Antonio & Ayamonte

För maken en nostalgitur för mig nyhetens behag. Vi känner vinden i håret när vi tar färjan över floden som anger gränsen mellan Portugal & Spanien. Troligtvis samma färja Martin åkte på 80-talet. Den tar ett gäng passagerare och kanske kan de baxa på 5 bilar också. Turen tar bara 10 minuter och sedan kliver vi i land i Ayamonte. I Spanien. Här är vi för att äta lunch. 

På lunchbesök i Ayamonte

Vi har fått tips om ett ställe. Ett ställe med extra god mat. Vi har kollat menyn och nu är vi sugna. På vägen dit hinns ett snabbt besök på marknaden. Alltid lika trevligt. Men vi har missat en liten detalj. Tidsskillnaden. Den där timmen som är skillnaden på vår tid och Spaniens tid. Den som gör att när vi tror att vi kommer tidigt och inte behöver boka bord istället kommer mitt under värsta lunchrusningen. Det är fullt. Vi får äta mittemot istället. Det är inget fel på vår mat där men den är inte. Inte vad vi tänkt oss. Men turen är trevlig ändå och nu har vi en anledning att åka tillbaka.

Handdukar i Vila Real San Antonio

Här har vi varit tidigare. Vi gillar VRSA. Byar & städer här i Portugal är sällan som i Italien eller på Mallis, ställen dit du kommer och säger wow & åh på momangen. Det är lite mer svårtillgängligt. Det behövs ofta ett extra besök eller två. Sedan växer det på dig och du faller. VRSA är inte annorlunda. Idag är vi bara här för att köpa handdukar. Jag vet inte om det finns någon textilhistoria här men de textila affärerna är många. Ofta ganska gammalmodiga. Men längs strandvägen finns en håliväggen-butik som säljer ljuvligt mjuka frottéhanddukar i härligt mustiga färger. Till väldigt få pengar. Vi fyller bagagen och åker hemåt.

Och så går solen ner någonstans bakom molnen som fortfarande tronar här hemma på västra Algarve och vi, vi säger tack för ännu en härlig dag.

Må gott & lev väl //Tinka

Glöm nu inta att följa På vift på FB eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller prenumerera på inlägg genom att lämna emailadress här till höger (eller nedan o du läser på mobilen). Eller följ mig på Instagram för resebilder!

FLER MYSIGA BYAR I ALGARVE HITTAR DU HÄR: