Dags för nya äventyr. Det är tidig morgon och jag sitter på bussen och susar genom ett portugisiskt landskap som fortfarande sträcker på sig efter nattens vila. Vila hade jag tänkt att göra men det här är en ny väg, en ny del av Portugal för mig, så sitter med näsan tryckt mot det kyliga glaset. Utanför fönstret passerar den bergskedja som avskärmar Algarve från resten av Portugal. Det känns som om vi åker genom en väldigt kuperad busksavann. Ömsom väldigt vackert ömsom rätt trist. Efter bergen tar vin, pinje & korkeksodlingarna över. Korkeken som med sin svarta stam i mitt tycke är ett av de vackraste träd som finns. Vallmon blommar och färgar emellanåt fälten röda.
Vips är vi framme. Framme i Lissabon. Tempot blir genast ett annat, bilarna fler, människorna på väg. Jag känner hur jag har hunnit vänja mig vid småstadens lugna lunk. En kort taxiresa senare checkar jag in på vad som måste vara ett av Lissabons mysigaste BB, Casa do Barao. Sara möter, visar runt och lämnar över nyckel.
Stadens gator väntar. Stadens fascinerande kakelklädda fasader väntar. Jag föll pladask för dessa tjusiga hus redan vid vårt första besök och blev så nöjd när jag häromdagen hittade en stadsvandring med kakelfokus hos What if we walked . Startpunkt metrostation Intendente. Fast jag går dit.
Går genom ett Lissabon som vibrerar av liv. Där gatuserveringarna är fulla av folk i stora solglasögon och sjalar. Där orden studsar mellan väggarna och blandar sig med ljudet från bilar och kvittrande fåglar. Där solen värmer men vinden fortfarande är lite vårligt kall. Och kaklade fasader.
Första stopp blir Largo Rafael Bordalo Pinheiro där ett av husen är täckt av en hel historia. Där Mr Rafael själv ska ha bott enligt den trevliga servitören som först försöker locka mig till ett av restaurangens bord men när han inser att jag bara har kakel för ögonen, pekar och berättar. Mr Rafael som visade sig varit konstnär när han levde i slutet på 1800-talet, illustratör och kakeldesigner.
Jag fortsätter genom Lissabons vindlande bakgator och kakelhusen avlöser varandra. Alla i olika färger och mönster. Vissa i strålande skick, andra har sett sina bästa dagar. Tillslut når jag Intendente och närmare bestämt kvarteret där Loja Viúva Lamegol igger. Den gamla kakelfabriken. Här står de eleganta kakelhusen i givakt längs ena sidan av gatan och på en andra renoveras det ivrig. När de är klara kommer det här nog bli en av Lissabons mest instagrammade platser och det lilla torget fyllas av blommiga klänningar & stråhattar.
Jag jobbar mig tillbaka mot Lissabons gamla kvarter. På branta smala gator där spårvagnarna gnisslande kämpar sig fram. Turisterna blir fler. Så många fler bara de senaste åren. Egoistiskt önskar jag att det stannar av här. Att inte turismen tar över helt utan att Lissabon får behålla sin vardagliga chabbi chic charm.
Strosar vidare via São Vicente of Fora & tjuvarnas marknad. Ner och upp. Mer folk, mer spårvagnar. Avslutar på Mirador de Santa Luzia. Med utsikt över blått kakel och floden Tejo. Med latinska rytmer och solnedgång. Jösses vad jag gillar den här staden!
Hos What if we walked hittar ni en utförlig beskrivning av vandringen från Intendente till Mirador de Sant Luzia.
Må gott & lev väl//Tinka
Ps. Följ På vift på FB eller Bloglovin för nya uppdateringar. Du kan även prenumerera på nya inlägg genom att fylla i din email här bredvid eller nedan om du läser på en mobil.
Lämna ett svar