Skogen är näst intill tyst nu. Ett och annat kraxande har ersatt vårens energiska kvittrande. Jag lunkar i sakta mak och insuper den vackra mjuka färgskalan.

Framme vid min klippa åker termos och ostmacka fram och intas till ljudet av vågornas småskvalpande. Dimman är tät, man kan nästan höra den.

Här och var har höstens färgprakt börjat visa sig och ett par gula ekblad ligger på klippan och skriker efter uppmärksamhet.

En fjäder flyter förbi. Sakta.

Stilla vandrar jag tillbaka. Dimman gör att skogen känns magisk. En spillkråka som förföljer mig på avstånden gör sig då och då ”sedd” med sitt karaktäristiska läte. Skogen är så trolsk i sin skepnad att jag nästan blir besviken när jag märker att de troll, som så tydligt sprang omkring mellan trädstammarna i skogen, inte fastnat på min bild!

Må gott och lev väl! /Cathinka