Det är en dag, en alldeles vanlig dag. Vi tar en tur, en fototur, till Rogil. Och om du inte har hört talas om Rogil, så är du definitivt inte ensam om det. Rogil är en av alla dessa hålor världen egentligen består av. Där, där inget sticker ut, är märkvärdigt eller drar horder av turister. Där, där livet bara fortgår utan utropstecken och wow-anden.
Och nu är vi här och strosar längs huvudvägen, eller man kan nästan säga vägen som byn, orten samhället den lilla staden, består av. Som en filmkuliss i en gammal Vilda Västernfilm i portugisisk tappning.
Jag räknar till fyra stoppljus längs den spikraka vägen. Trafikljus som slår om till rött när du kör för fort. Trafiken är emellenåt tung. Här pumpar långtradarna fulla av frukt och grönt ner mot Algarve och Spanien från alla de gigantiska odlingar som finns runt omkring. Odlingar där nepalesare och pakistanier arbetar under i närmaste slavliknande förhållanden. Nä, allt är inte gnistrande ens här i detta solbelysta hörn av världen. Heller.
Byn, orten, samhället, den lilla staden?
Det må vara en håla men i vanliga fall en tämligen livfull sådan. Och det är någonting med Rogil som sticker ut. Gångerna vi har passerat igenom här är otaliga, på väg ut på äventyr. Varje gång vi passerar, kommenterar vi. Om dess konstighet. Vad det nu är som är så konstigt, det går inte heller att sätta fingret på.
Idag är det inte livfullt någonstans. Men det är både låg, låg säsong och siestatid så inget konstigt med det. Vi strosar förbi mataffären, marknaden där det städas efter morgonens handel, turistbyrån som stänger för lunch, den stora grönsaksaffären, inredningsaffären som är öppen men nedsläckt för att spara el, ett övergivet café. På bakgatan grillar hantverkarna sin lunch i en skottkärra och någon enstaka tant hänger tvätt i solen. En ensam hund sitter kedjad i solen och ett par höns pickar längs en flagnande mur.
Det är vad som händer i denna by, ort, samhälle, lilla staden, vad ska det egentligen kallas? Livet är vad som händer helt enkelt, i sin naknaste form av vardaglighet.
Länge leve världens alla hålor!
Men Rogil sitter på en liten skatt
Rogil sitter dock på en liten skatt som gör att den är något mer livfull än många av världens alla hålor. En bedårande liten eller lite större, det beror på tidvattnet, strand. Kantad av dramatiska skifferklippor och klippblock i vatten. En strand som har en trapp som aldrig tar slut. 292 trappsteg ner. Och upp. Hit kommer du allra helst när tidvattnet är som lägst (+/- 2 tim) annars är det nästa inte mödan värt. Om stranden, Praia da Carreagem läser du mer här.
Det var en dag, en alldeles vanlig dag, i januari 2024.
Lämna ett svar