Vaknar upp till den sista vandringsdagen längs Via Francigena för i år. Blandade känslor. Jag hann bara bo i huset 2 nätter innan jag drog så det ska bli fantastiskt kul att komma hem, fixa, dona och boa in mig. Dessutom måste erkännas, även om det tar emot, att kroppen är sliten, den behöver helt klart vila lite nu. Men jag älskar att resa så här långsamt så det känns vemodigt att det nu är över för den här gången.
I vanlig ordning fyller den italienska frukosten sockerbehovet för minst en vecka framåt. Men hur ska en kunna motstå en hel buffé fylld av kakor?! Små, stora, mjuka, hårda. Hembakat dessutom. Så vi sitter bland allsköns porslin och andra prylar, på stolar från en svunnen tid och njuter av sockerkakan och utsikten över avlägsna snöklädda bergstoppar. Och självklart den obligatoriska capuccinon.
Vi har nu kommit till det stadiet av resan då rena kläder inte längre finns i packningen så lyckan är stor när jag faktiskt hittar en ren funktionströja längst ner i ett hörn av ryggsäcken. Lyckas såklart spilla ner den redan under glasspausen med en bit härlig choklad men den luktar iallafall gott.
Så kommer det sig att det vi tror ska bli en transportsträcka kryssandes mellan mer eller mindre trafikerade vägar blir en alldeles ljuvlig avslutande vandringsdag. Under solens gassande strålar traskar vi på genom italiensk landsbygd. Där fälten färgas röda av tusentals vallmo. Där sädesfälten sakta vajar gröna i vinden. Där skogens alla fräscha blad erbjuder skön skugga och byn ser till att vi får än mer socker, för vädret säger glass i stora lass. Så når vi vårt mål för dagen, och för resan, synnerligen nöjda och väldigt varma. Stilla konstaterar vi att det här är ett alldeles förnämligt sätt att resa och börjar genast planera för nästa års strapats.
Distans: Viverone-Santhia
Längd: 1,8 mil
Steg: 27000
Övernattning: Hotel Ristorante Vittoria
Lämna ett svar