Sitter med min salladstallrik med lokalproducerad fetaost och tänker att jag inte sett mycket boskap på ön. Jag är åter på det lilla hotellet Kariwak i Crown Point,Tobago precis där jag började min roadtrip för 5 dagar sedan. Med samma, eller nä, en likadan sallad på bordet framför mig. Just för att osten är så god. Att lokalproducerad mat är en trång sektor på ön är en av alla saker jag har lärt mig under min biltur på Tobago. Jordbruket har aldrig riktigt kommit tillbaka efter den förödande orkanen Flora på 1960-talet.

I en röd Mitsubishi – i hyrbil runt Tobago  

När äventyret började och jag satt på Kariwak med min sallad för några dagar sedan slog det mig att jag inte specificerat att jag ville ha en automatväxlad bil. Bilen ska bli levererad hit till hotellet och jag är faktiskt lite nervös. För det måste erkännas att trots att vi ofta hyr bil under våra semestrar är det extremt sällan det är jag som sitter bakom ratten. Och att vara helt själv i en hyrbil i ett främmande land – det här är faktiskt den allra första gången! Som tur är det en automatväxlad bil som levereras även om den är lite större än vad jag kanske hade velat.

Hur svårt kan det vara att köra bil på Tobago?

Jag har studerat kartan noga och sett ut vilken väg jag vill köra. Resans första stopp är den lilla fiskebyn Castara på Tobagos norra karibiska kust. Tanken är att följa kusten upp och enligt kartan finns det inte många vägar på Tobago så hur svårt kan det vara? 

Tillräckligt svårt visar det sig när jag snart befinner mig, inte på den norra karibiska kusten som det är tänkt utan på den södra atlantsidan…

Jag vänder norrut och snirklar mig fram längs smala, krokiga vägar och tänker att jag navigerar efter solen. Den datamängd jag inhandlat för att kunna använda google maps har jag ingen större nytta av, ingen alls faktiskt, eftersom dataroaming inte fungerar på ön. Men ön är liten och snart befinner jag mig, vad jag tror, mitt på ön med vidunderliga utsikter. Lite frustrerad för det är så smalt och kuperat att jag inte vågar stanna för att fotografera. 

Framme i Castara som välkomnar med magnifik solnedgång

Men jag når Castara välbehållen om än med viss hjärtklappning och lätt svettfuktig längs ryggraden. En taxichaufför i Crown Point har tipsat om att parkera nere vid stranden i byn istället för att ge sig i kast med nedfarten till Naturalist, B&Bet där jag ska bo de närmaste 2 nätterna. Jag följer hans råd och når istället Naturalist genom en kort promenad längs stranden. Ancle, som äger B&Bet, blir lätt indignerad när jag förklarar varför jag har parkerat i byn. Fast när jag ser nedfarten, som är brant & smal, är jag glad att jag följde rådet jag fick. Castara välkomnar med en helt magnifik solnedgång!

En dag i skönt tempo – som en resa på Tobago ska vara

– Här är du inte turist utan en av oss, säger Ancle. Vi sitter och pratar om meningen med livet, om varför så många nordbor flyr vintern, om att vara uttråkad & mina planer för dagen, allt i en salig blandning. Han har lite roligt åt mitt kontrollbehov när jag försöker memorera vägen till Castaras lilla vattenfall som jag tänkt besöka under dagen. – Det är ju bara att fråga någon längs vägen, fortsätter han.

Men dagen börjar med en vandring till Englishman’s Bay med den mytomspunna stranden som anses vara förebilden för stranden där Robinson Crusoe gick iland efter sitt skeppsbrott. Stranden som dessutom är en av Tobagos absolut vackraste. Efter att länge bara suttit stilla och njutit av lugnet och beskådat fiskarnas hårda arbete vandrar jag tillbaka mot Castara. Jag är rejäl hungrig och hittar en lite restaurang nere vid stranden i Castara som är öppen till lunch och jag äter dagens grillade fisk med lite ris. Med nya krafter i kroppen fortsätter jag mot det lilla vattenfallet. Morgonens vägbeskrivning är som bortblåst och jag får såklart fråga efter vägen.

Läs mer om en morgon på Englishman’s Bay Beach

En ny dag och nya roliga äventyr

Jag har sovit lite oroligt. Dels har det varit party på stranden och dels har regnet öst ner på plåttaket. Mysiga ljud men lite svåra att sova i. Men framför allt måste jag erkänna att jag varit lite orolig för min fortsatta bilkörning.

Men när jag lämnar det mysiga, lite sömniga Castara bakom mig för att fortsätt min resa på Tobago och kör österut är oron som bortblåst. Vägarna är tomma, lite mindre kurviga och kanske även lite bredare. Det känns överhuvudtaget inte läskigt att köra längre utan det inger bara en härlig frihetskänsla. Oövervinnlig väljer jag den lilla kustvägen som på kartan näst intill ser ut som en vandringstig men i verkligheten är minst lika bra som övriga vägar. På den kurviga vägen tuffar jag fram genom Tobagos regnskog. Den här delen av ön är verkligen täckt av kompakt regnskog. Stora djupgröna träd som som täcker det böljande, kuperade landskapet. 

Charlotteville – troligtvis Tobagos charmigaste by

Så når jag Charlotteville en gullig liten by på östra Tobago. Här finns fortfarande många av de gamla traditionella trähusen på styltor kvar. Idag byggs husen främst i sten eftersom klimatet är tufft för trähusen. Jag tar en liten paus och strosar runt längs piren och stranden innan jag fortsätter mot dagens mål, hotellet Blue Waters Inn

Ett dygn på Blue Waters Inn

Blue Waters är ett hotell i min smak. Lite undangömt i en smaragdgrön bukt med utsikt över Little Tobago. Med vandringsstigar utanför husknuten, troligtvis Tobagos bästa dykcenter på plats, fri tillgång till kajak & sup. Fin strand, tyst, lugnt och avkopplat. Dessutom serverar Jason i köket riktigt god mat. Här hade jag velat stanna längre. 

Längs hela Tobagos atlantkust – kakao & vatten

Min roadtrip på Tobago fortsätter och jag älskar verkligen friheten det innebär att ha egen bil. Att inte behöva passa några tider, att stanna där lusten faller på. Idag ska jag ta mig hela vägen tillbaka till västra Tobago men på vägen har jag en date med Harry och Mr Browne på Tobago Cocoa Estate. Här på den lilla ön i Västindien odlas kakaobönan till den flerfaldigt prisbelönta chokladen och Harry visar mig runt på plantagen och berättar dess historia innan Mr Browne tar över med en liten chokladprovning. Ett oerhört inspirerande besök. När jag ändå befinner mig i trakten passar jag på att besöka Argyl vattenfall.

Läs mer om Tobago Cocoa Estate

Sista dagen på min Tobago resa – det är dags att flyga hem

Men innan det att alldeles slut ska jag besöka Corbin Local Wildlife Park. Här visar Roy Corbin mig runt på ägorna hans far en gång haft boskap på men som nu åter är förvandlade till regnskog.  Roys passion för den lokala floran & faunan lyser igenom när han lotsar mig bland djuren och berättar fascinerande historier. 

Så är cirkeln sluten och jag sitter åter på Kariwak med min fetaostsallad. Vilken otrolig resa jag gjort och så mycket jag både lärt mig och fått uppleva. Som en oslipad smaragd har Tobago presenterat sig.
Nästan till bristningsgränsen fylld av intryck tackar jag den urgulliga personalen på Kariwak för att de tagit så väl hand om mig. Jag tar mina väskor och går mot flygplatsen. För Tobago är så litet att du faktiskt kan gå till flygplatsen. Om du bor i Crown Point vill säga.

Må gott och lev väl. // Cathinka

---

Bra att veta:

Tobago är fyra mil långt & en mil brett.
Jag betalade 40 USD/dygn för hyrbilen + 10USD för alla försäkringar jag kunde få.
Bensin är busbilligt.
Det finns inget växlingskontor på flygplatsen så har du valuta kvar är det bar att växla den innan hemresa.
Vägskyltar är inget de tycker är så viktigt på Tobago så en bra karta är bra att ha.
Dataroaming finns inte på Tobago så utanför wi-fi zoner har du inte tillgång till internet.

Så här såg den ut min roadtrip på Tobago: