Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg ut till Öja utan att lyckas. Oftast utav ren lathet, någon gång med giltigt förhinder men i fredags gjorde jag äntligen slag i saken. En riktigt glad överraskning visade det sig att bli, då de delar av ön som hann besökas var oerhört vackra. Förtjust i karga klippor som jag är, tillbringades stor del av mina timmar på den södra spetsen som verkligen hade fascinerande klippformationer.
Efter ett par timmar tyckte min ständiga följeslagare, en liten dvärgpudel som lystrar till namnet Tintin, att det blev fasligt långtråkigt att bara ligga där på klippan så jag packade ihop mina saker och vandrade mot den lilla byn.
Jag fastnade totalt i alla fina strukturer och mönster som omgav mig.
Utanför bykyrkan stod Arthur parkerad. Jag undrar om Arthur själv är en av de 20 människor som är bofasta på ön?
Dags att ta båten tillbaka till fastlandet. Det är definitivt inte mitt sista besök här.
Må gott och lev väl! /Cathinka
Lämna ett svar