Öken. Dessa drömmiga landskap som har sådan dragningskraft på mig. Öppna vidsträckta landskap. Det är i den miljön vi ska tillbringa vår dag. Den här dagen var tänkt att vara vår vilodag. Dagen när vi skulle sova länge, sitta på kaféer i Swakopmund, käka äppelkaka och ta långa promenader längs havet. Men redan första dagen i Windhoek när vi satt med Marianne, vår lokala reseagent, för att gå igenom detaljerna kring vår resa försvann den tanken. Vi frågade nämligen Marianne om hennes favoriter och hon nämnde Sandwich Harbour. Lite efterforskningar och vi insåg genast att ett besök dit var ett måste och så försvann den enda sovmorgonen på semestern:)

Flamingos

Mario, vår guide från Sand Waves Namibia, hämtar upp oss vid vårt hotell och äventyret börjar. Första stoppet blir redan i Walvis Bay för vem kan motstå dessa grisskära fåglar som gärna står på ett ben, flamingos. Att de så gärna står på ett ben har två anledningar, dels vilar de det andra benet dels är det ett sätt att hålla värmen i det iskalla vattnet.

Saltfabriken

Vidare mot saltfabriken. I gigantiska grunda dammar utvinner man salt från havet genom att låta vattnet avdunsta. Hela 90% av Sydafrikas salt kommer härifrån. Ett fascinerande landskap som dessutom periodvis är hem åt ett antal flyttfåglar.

 

Namib öknen

Färden fortsätter söder ut och sanden breder ut sig. Först i platta landskap men ju längre söder ut vi kommer ju högre växer sig sanddynerna. Sandens och sanddynernas grafiska former är ett av skälen till min fascination för öknar. Formspråket och de oändliga vidderna är förtrollande vackra i mina ögon.

Barking Gecko

Öknen är full av kontraster. Som att detta till synes döda landskap ändå kan innehålla liv. En av Namiböknens invånare är den lilla Barking Gecko, skällande ödlan som lever i skydd av mörkret i sanden. Mario är en grymt bra guide som stannar ofta och förklarar mycket. Inte bara om där vi befinner oss just nu utan om hela Namibia. Han hittar en liten ödla och visar oss försiktigt den nästan genomskinliga krabaten innan han låter den försvinna in i sanden igen där den trivs bäst. Namnet har ödlan fått av att den faktiskt skäller. Men det gör den under tidig morgon och solnedgång så inget vi får höra.

När havet bestämmer

-Vi kommer inte längre nu, säger Mario. Vi har kört längs med där sanddynen möter det vilda Atlanten och tillslut blir strippen vi kör på helt enkelt för smal.

-Vi får ta en lunchpaus och så får vi se sen, fortsätter han. Vi kör tillbaka en bit innan vi börjar att jobba oss upp i sanddynerna. Mario försöker hitta en plats med lite lä. Ytterligare en sak som annars brukar fascinera mig med öknar är den surrealistiska tystnaden som råder när sanden absorberar alla ljud. Det är något vi inte får uppleva idag. Det blåser så det viner i öronen. Man får hålla i hatten och se till att ha munnen stängd. Att duka upp till lunch i det fria när det nästan blåser storm är inte helt lätt men det går och det smakar himmelskt.

-Nu gör vi ett nytt försök, säger Mario och packar in oss igen.

Sandwich Harbour

Att chansa på att det går att ta sig förbi om landremsan är för smal är ingen bra idé. Här är det havet som bestämmer så får vågorna tag i bilen så blir bilen snabbt till båt och inte en särskilt sjöduglig sådan. Mario stannar bilen och går framår för att checka läget.

-Nu går det, säger han när han kommer tillbaka och sätter sig bakom ratten. Med gasen i botten far vi sedan iväg. Det är både galet kul och lite läskigt när man ser hur vågorna kommer att smeka hjulen. Men fram till Sandwich Harbour kommer vi.

Sandwich Harbour är en av väldigt få naturliga hamnar längs med den södra atlantkusten. Förr fanns en hamn här för valfisket men idag är det främst häckningsplats för en massa fåglar och en och annan turist. Med sanden som små projektiler som sticker som nålar i ansikten klättrar vi upp för sanddynen. Sista biten får vi krypa för att blåsten inte ska kasta omkull oss. Men nerför springer vi!

!Nara melons

Att tänka sig att det faktiskt bor människor i detta karga landskap är nästan otänkbart men det gör det otroligt nog. Topnaar, som är en del av Namafolket, har sin bosättning här i öknen. Att det överhuvudtaget var möjligt för dem att bosätta sig här på 1800-talet var !Nara-melonen som är deras huvudsakliga föda. !Nara-melonen är endemisk och den lövlösa busken växer enbart i Namibia.

En fantastisk dag har kommit till sitt slut. En dag med vind i håret och sand i varje skrymsle på kroppen (jag hade sand i öronen flera dagar efteråt :)). En dag med vidunderliga vyer och en massa nya kunskaper. En dag som definitivt kommer finnas kvar i den skattkista minnet är.

Och som vanligt en uppmaning att följa På vift på FB eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller Instagram för resebilder.

Må gott och lev väl! // Cathinka

---

Ett stort tack till vår duktiga guide Mario på Sand Waves Namibia. Alla inlägg om Namibia finns samlade i taggen Namibia resor och om du specifikt är intresserad av hur vi la upp vår resan så finns inägget Namibia på egen hand. En massa restips inför din resa till Namibia hittar du här.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara