En resa till Indien och en dag som vi sent ska glömma!
Har du varit i Indien? Det hade inte jag varit innan jag landade den där morgonen i december för några år sedan. Och jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur annorlunda det skulle vara. Jag har rest ganska mycket, även utanför de allmänna allfarsvägararna men undrar stilla om någonting hade kunnat förbereda mig inför mötet med Indien?
Nu står min lilla grupp här, efter att ha tillbringat ungefär 48 timmar i landet och ska ta oss från Dehli till Agra där Taj Mahal, ett av världens nya sju underverk finns. En liten buss är hyrd som förutom att den tar oss till Agra sedan ska köra oss vidare till Jaipur.
Ca 20 mil och motorväg har jag läst att det är. Och ja, chaufför är hyrd för att jag har läst att trafiken är intensiv och annorlunda och ja, jag har läst att skicket på infrastrukturen inte är som hemma. Planen är att att komma iväg tidigt, vara nere till lunch och sedan i lugn och ro (nä jag har som sagt var aldrig varit i Indien..) se Taj Mahal under eftermiddagen. Det ska väl ändå inte vara något problem, eller?
Du som nu har varit i Indien vet vad som nu väntar oss. Det gör inte vi. En motorväg i Indien är inte ens i närheten av en motorväg här hemma och 20 mil i Indien är inte som 20 mil här hemma.
I Indien är det inte bara bilar som använder motorvägen. Först har vi alla gångtrafikanter på väg någonstans som flitigt utnyttjar vägrenen. Sedan har vi mopeder och motorcyklar. En och annan åsnekärra får man absolut räkna med, för inte tala om de heliga korna som gör som de vill. Men det som får en att tappa andan är att, om det nu blir närmare för dig, så kör man helt sonika i fel riktning! Dvs det råder totalt kaos och vi är galet nöjda över beslutet att inte köra själva.
Det tar inte lång tid innan vi passerar en läskig bilolycka. Massor av människor, män, samlas runt olycksplatsen. För att titta. Ingen verkar göra något. Men vad som kan göras är kanske redan gjort.
Vi stannar till för att äta lunch och efter en snabb titt konstaterar vi att vi nog inte är så hungriga iallafall utan köper lite kex och vatten. Barnen stirrar begeistrade och tämligen illa berörda på den underhållning som erbjuds på parkeringsplatsen. Utmärglade apor i kedjor med kraftiga järnringar runt halsen, vars ägare lojt sitter och röker med stora träpåkar liggandes på marken och en slö kobra i en ask. Det blir inga pengar från oss.
Vi fortsätter söder ut och trafiken rör sig allt långsammare. För att sedan bli totalt stillastående och totalt kaos utbryter, det står fordon överallt och i alla riktningar. Folk är upprörda och ingen verkar veta vad som hänt. Det rings otaliga telefonsamtal av vår chaufför och hans hjälpreda och efter en stund förklarar de för oss på stapplande engelska och den karaktäristiska indiska huvudvickningen att det skett en större olycka och att vägen kommer vara stängd och man vet inte hur länge….
Tillslut hittar de en alternativ väg, som vi självklart inte är ensamma om men vi rullar iallafall igen.
Sent om sider är vi framme i Agra. Vi stannar till längs vägkanten och upp på bussen kommer en stor man, iklädd en skjorta som en gång säkert varit vit, stånkandes och svettandes och säger att han är vår guide. Vi tittar alla på varandra, nä vi har inte bokat en guide.
– Jodå säger han, det ingår i busshyran men det kostar. ..
Vi försöker vänligt men bestämt, få honom att lämna bussen, men chauffören har rullat iväg, påväg mot vårt hotell. Framme på hotellet måste jag erkänna att vi inte längre är så artiga och trevliga när vi försöker få mannen att förstå att vi verkligen inte vill ha någon guide.
– Ni kan i vilket fall som helst inte besöka Taj Mahal idag för det är stängt, säger vår guide vi inte vill ha.
Han måste skämta, humöret är inte på topp i bussen efter över 6 timmar i en het buss utan aircon, utan mat och alldeles för lite vatten. Stängt, vadå stängt !?!
– Det är statsbesök, så Taj Mahal är stängt för allmänheten fortsätter vår icke guide.
Det kan bara inte vara sant! Vi beslutar oss för att checka in, försöka få något i våra magar och få guidens inte så populära påstående bekräftat, eller allra helst dementerat, av hotellpersonalen.
Efter ytterligare en mängd telefonsamtal fram och tillbaka så visar det sig att jo, Taj har varit stängt hela dagen men det ryktas om att det nog, kanske, eventuellt kommer öppna under seneftermiddagen.
Det är bara att chansa, så tillbaka upp i bussen nu iallafall mätta & belåtna men fortfarande i sällskap med vår oönskade guide, far vi iväg.
Vi är inte ensamma om att vilja se Taj Mahal…kön är enorm men det är bara vackert att tålmodigt ställa sig och vänta på vår tur. Vi får bekräftat att de kommer öppna och vår guide har äntligen förstått att han inte är önskad.
Och så kommer vi äntligen in! Och visst är det vackert, en enormt imponerad byggnad som speglar sig i den lilla vattenkanalen. Men det är klart som i turistbroschyren ser det inte ut eftersom det kryllar av människor överallt. Vi funderar på om det alltid är så mycket folk eller om det är speciellt just idag eftersom det varit stängt stora delar av dagen?
Vi avslutar i allafall dagen dubbelvikta av skratt. Vi beslutar oss, trots ytterligare en lång slingrande kö, att om vi nu har tagit oss ändå hit måste vi även se insidan av graven. Det är bara det att när vi som sista sällskap släpps in är det beckmörkt därinne, det finns inte ens ledljus, så vi tar oss genom graven genom att hålla handen på axeln på personen framför och förs genom graven i rasande tempo utan att se ett dyft!!! En helt surrealistisk upplevelse. Men vi har iallafall varit inne i Mumtaz Mahals grav.
Men vet ni vad, det är just precis det här som gör att jag älskar att resa, nämligen att du aldrig vet vad som kommer hända eller inte hända härnäst!
Lev väl och må gott!//Cathinka
Flera av bilderna i det här inlägget är tagna av Miranda Ingman.
Lämna ett svar