I morgon är det två veckor sedan undantagstillståndet infördes här i Portugal. Två veckor när vår rörelsefrihet har varit extremt begränsad. Det har gått klart över förväntan men jösses vad jag längtar tills detta är över.
Under veckorna som gått så har de lokala myndigheterna tightat till bestämmelserna. De har tex stängt alla stränder och tillhörande parkeringar. Strandpromenaden i Lagos är avstängd. Gatorna spolas med desinfektionsmedel av människor i rymdoveraller och runt i området åker brandkåren med megafon och uppmanar alla att “fique em casa” – stanna hemma. Med andra ord råder en ganska dystopisk stämning.
Jag är ytterst medveten om att vi är extremt väl lottade i denna kris. Vi bor bra, har en härlig trädgård som gör att vi kan tillbringa våra dagar utomhus. I och med att vi redan gjort en exit från arbetsmarknaden behöver vi inte oro oss för uppsägningar och arbetslöshet. Vi har inga små barn som behöver stimulans och uppmuntran utan vi kan låta oss omslutas av vilken bubbla vi än behöver för att klara av instängdheten.
Levt i en bubbla dessa veckor har jag gjort. Och i början njöt jag i fulla drag av att bara vara hemma hela dagarna. Att pyssla i trädgården, måla lite murar, lyssna på någon enstaka podd och läsa böcker har helt enkelt varit otroligt skönt. Det här första året har varit rätt intensivt med allt som behövt fixas, allt vi har velat upptäcka, resor, jobb och blogg. Idel roligheter men jag har nästan glömt bort att stanna upp och bara njuta av hur bra vi har det. Men det har jag gjort nu.
Och i min lilla värld har jag skapat en daglig rutin som funkar bra. Med långkaffe i sängen, träningspass, trädgårdspyssel, promenad och så en himla massa mat såklart. Förutom att vi lagar en hel del god mat själva försöker vi gynna de restauranger som är öppna för take away. Dessutom är både portugislektionerna och träningspassen med Jeanette räddade och förflyttade in i den digitala världen. Så tillvaron, när yttervärlden kan stängas ute, har varit mysig.
Men så häromdagen började min bubbla krackerlera lite. Yttervärlden och domedagsprofetiorna läckte in. En otrolig ilska sköljde över mig, en ilska över detta lilla skitvirus som ställer till det så för så många. Och uppgivenheten kom. Men det kanske måste få vara så emellanåt. Att oro och sorg får ta över för en stund.
Idag lyser solen igen både bildligt och bokstavligt. Jag är tillbaka i min trygga bubbla. Nu laddar jag för två nya veckor med undantagstillståndet som är förlängt till efter påsk. Jag fortsätter pyssla i trädgården och när väderleken nu ser lite sämre ut en vecka framåt får jag ta tag i mitt makraméprojekt. Förra veckan kom nämligen ett paket på posten med snören, ringar och kulor. Så från dur till moll och så tillbaks igen till dur så har mina veckor varit med mitt livs första undantagstillstånd.
Ta hand om er//Tinka
Lämna ett svar