En kväll sitter jag uppkrupen i soffan insvept i fluffig pläd och i sällskap av hemtrevligt fladdrande ljus. Vi tittar på en av Netflix alla bra dokumentärer. Denna gång står en ung klättrande kille i fokus. Han klättrar i berg, riktigt höga berg. Han har svår ADHD och enda gången han känner lugn och lycka är när han befinner sig just där på branten. När allt måste fokuseras på nästa steg uppåt. För om fokuset tappas blir följden oåterkalleligt. För det är inte vilka berg som helst och inte heller vilken klättring som helst. Killen ägnar sig år friklättring. Allra helst helt ensam. Han svingar sig upp, utan någon säkerhetslina i sikte. Längs bergssidor, så branta så de tidvis lutar utåt. 50% av de som ägnar sig åt friklättring dör under klättring.
Nästa dag sitter vi i den sköna decembersolen på en uteservering i den charmiga fiskebyn/turistorten Alvor på västra Algarve. December har i år bjudit på många sköna soltimmar tillskillnad från i fjol när himlen mest var grå. Och blöt.
Inte långt ifrån oss, på den nyrenoverade fiskmarknaden, sitter en man i sin gröna plaststol. Eller är den kanske svart?
När vi först kommer sitter där flera gubbar i hängslen och keps, på olikfärgade, slumpmässigt utplacerade stolar. Inbegripna i samtal eller i tystnad, så det tar en stund innan vi lägger märke till honom. Han sitter där med ryggen vänd mot allt som händer omkring honom. Med ansiktet mot hav och värmande solstrålar med bok i knät. Lugnt sitter han där och vänder blad efter blad i sin bok.
Tills han ett par timmar senare lugnt slår ihop den och lägger den i den medhavda randiga gympapåsen som han hänger över axeln och sakta strosar iväg. Han ser både lugn och tillfreds ut.
Och jag tänker att vilken ynnest det är att få tillhöra dem som tycker att livet är mer än good enough med en bok i knät. I soffan, hängmattan, sängen eller som mannen, i en plaststol vänd mot havet.
PS. Är du nyfiken på Netflix-dokumentären heter den The Alpinist
Lämna ett svar