La Vía de los Pueblos Blancos – De vita byarnas väg

Valvet framför oss, som vi enligt gps:en ska igenom för att nå vårt hotell, är grymt smalt och det är tur att det inte är jag som kör. För jag blundar och håller för öronen när vi passerar. Men igenom kommer vi utan minsta skratschljud eller märken. När vi senare tar en promenad så ser vi varningsskylten om smal passage – 2 meter. Jag kollar, vår bil är 1 819 mm så känslan av att det var på håret känns ganska berättigad. Spännande det där att en bils mått anges i mm, varför inte meter och två decimaler?

Arcos de la Frontera – vår startpunkt för La Vía de los Pueblos Blancos

På torget utanför vårt hotell högst upp i byn Arcos de la Frontera ligger doften från de vitt blommande apelsinträden tung. De ljuvliga apelsinträden som både blommar och bär mogen frukt under samma period. Visste du förresten att det kan ta mer än ett helt år för en apelsin att gå från blomma till frukt? Utsikten från miradoren i anslutning till torget är magnifik. Morgonen är vacker, fåglarna leker längs den stupande klippan och kyrkklockan klämtar till. Kanske är hon 9, frukostdags är det iallafall.

Efter frukost packar vi in oss i bilen igen och far iväg längs la Via de los Pueblos Blancos. En tur som enligt guideboken ska ta oss längs snirkliga vägar genom bergigt landskap och vita byar innan vi når kvällens mål, Ronda. Men först ska vi ta oss ner genom smala gränder och ut ur byn. En sträcka som genast får oss vakna och alerta, för jösses så smalt. En större bil gör sig icke besvär. Vi kommer inte mer än ner från byn innan det är dags för ett första fotostopp, för byn ligger så otroligt ståtligt däruppe på klippan. Och så fortsätter dagen. Vi kör en bit, jag ropar stopp, Martin försöker stanna vilket inte alltid är lätt på de smala kurviga vägana, jag flänger ur och fotar och så körs det på repeat.

Första stopp Bornos

För oss är det egentligen inte byarna som är målet med turen, vita byar har vi ju gott om hemma på Algarvekusten, utan vi ser dem mer som små stjärnor att navigera efter. Men att låta bli att stanna är svårt. Redan i första byn blir det ett stopp. Här överraskas vi av en vacker renässansträdgård med damm och geometriskt formade häckar. En av damerna som jobbar i trädgården berättar om fiskarna i dammen. Men min spanska är om möjligt ännu sämre än min portugisiska så jag lyssnar glatt utan att förstå. På torget samtalar männen i små grupper och en man med hatt och kassettbandspelare i cykelkorgen bjuder på uppiggande Abbamusik. Bornos är i högsta grad en levande stad.

El Bosque – porten till bergsvandringarna

Förvisso bara vår andra by men visst är det dags för kaffepaus? Bosque välkomnar med otroligt välskötta rabatter i rondeller och längs vägkanten. Efter en äkta, lokal fika bestående av cola och chips strosar vi runt i byn. Bosque är antagligen mest känd för att vara en bra utgångspunkt om du vill vandra i den stora nationalparken Sierra de Grazalema. Men en söt by är det.

Ubrique

Nu lyckas vi nästan med att inte stanna. Förutom då för ett ganska snabbt fotostopp och så tog vi en biltur genom byn/stan bara för att få en känsla.

Vi har åå:at och wow:at längs hela vägen men kanske börjar resans häftigaste och vackraste del när vi nu lämnar Ubrique och far vidare mot Grazalema. Bergstopparna är höga och karga. Dalarna gröna och fulla av betanade får och getter. Här och var ser vi bökande svarta grisar. Mandelblommorna blommar från bara kvistar och den vackra korkeken står ståtlig på de gröna kullarna.

De vita byarna uppfördes främst av berberna som bosatte sig i området på under den moriska perioden på 700-talet. Husen är oftast uppförda i lera och den vita färgen är ett skydd mot värmen. De få och små fönstren är även det ett sätt att hålla värmen ute. De placerade kaklen och vackra smidesarbetena är även det ett arv från morerna.

Grazalema – min favorit av dem alla

Grazalema ligger bildskönt med ryggen mot de branta klippväggarna och med en sanslös utsikt över dalen framför. Vi kommer under siestan och ett lugn ligger som ett täcke över byn. Magarna knorrar så det blir en god lunch på ett av de små torgen. En blomstrande textilindustri under 17-1800 talet ger sig idag mest till känna i byns tjusiga hus. Idag är Grazalema främst en populär turistort för vandring och andra bergsaktiviteter.

Från Grazalema kan du välja att köra vidare antingen runt berget eller över berget. Men vem kan motstå att köra över berget och genom Andalusiens högst belägna pass, Puerto de las Palomas (Duvorna pass)? Inte vi iallafall! Och vi ångrar oss inte. Jösses vilken vacker väg!

Zahara de la Sierra & Olvera

Zahara ligger nog vackrast av alla byar vi besökt under dagen. Med de höga Grazalemabergen bakom sig och med sjö och slättland framför sina fötter. I trakterna runt Olvera återkommer de böljande kullarna jag personligen är så svag för. Det är nästan svårt att ta in så mycket skönhet.

Setenil de las Bodegas

Det är ingen tvekan om att det här är la Via de los Pueblos Blancos mest uppseendeväckande by. Här i Setenil är husen inbyggda i de bulliga bergsväggarna. Men byn är också den mest turistiga och skräpiga. Häftigast är de båda gatorna på vardera sida av det vattendrag som delar byn men om du fortsätter längre in i byn finns fler inbyggda hus.

Så når vi Ronda, dagens mål. 15 mil har vi kört och vilka mil. Det här är en otroligt vacker del av Europa och jag måste säga att jag är hänförd över de landskap vi passerat. Nöjda och mycket belåtna med vår dag somnar vi in sött. I morgon väntar en ny dag.

Må gott och lev väl//Cathinka

Du kan läsa mer om Setenil & Ronda hos Ladies Abroad och om ännu fler vita byar kan du läsa om i Bo i husbil

Vår roadtrip i Andalusien via karta: