På väg till Damascus och det stora äventyret.
Jag var tretton år när mina föräldrar sa att vi skulle flytta till Mellanöstern i ett år. Jag grät (och skrek förmodligen, en humör- och hormonstyrd tonåring), hur skulle jag klara mig utan mina kompisar!?
Jag var tretton år när vi packade bilen, en splitter ny röd Volvo 244, och styrde genom Europa. Sverige, Danmark, Tyskland, Österrike, Jugoslavien. Vilket äventyr, jag som nästan inte varit utanför Sveriges gränser.
Jag var tretton år när vi landsteg i Tartus, Syrien, efter att ha åkt lastbilsfärja från forna Jugoslavien. Jag grät (och skrek förmodligen, en humör- och hormonstyrd tonåring). I det här landet kunde man ju inte bo!
Jag var fjorton år när vi åter packade våra saker för att lämna Damaskus för vidare flytt. Jag grät (och skrek förmodligen, en humör- och hormonstyrd tonåring). Jag ville inte lämna denna stad som jag lärt mig älska!
Drygt 25 år senare är jag tillbaka. Mycket är sig likt, även om en del moderna inslag nått även hit, som cafe latte på trendiga caféer. Glädjen, leendena, gästfriheten, kaoset, ljuden och dofterna finns kvar och jag inser hur starkt doftminnet är, hur allt kommer tillbaka. Det är en fantastisk känsla.
Vi hyr en lägenhet på samma gata vi bodde på som barn. Rör oss i ”våra” kvarter. Mohammed har kvar sin lilla kvartersbutik på gatan (idag har han flytt landet). Slaktaren, som bjöd pappa på whiskey när han handlade (det finns visst ett litet kryphål i Koranen vad gäller alkoholförbudet mot just whiskey, för vissa) har gått i pension. Vi passerar den amerikanska skolan där jag hängde på eftermiddagarna när deras skoldagar var slut. Vi svenska barn fick undervisning av medföljande föräldrar, i en lokal vi fått låna på svenska ambassaden.
Vi förvillar oss i den magiska souk al-Hamidiyah, den 600 meter långa takförsedda vägen som går från Al-Thawra St. till Umayyad moskén, kantad av butiker. Och i dess anslutning, alla specialsoukar som kryddsouken, skräddarsouken, guldsouken… Till bristningsgränsen fyllda av saker. Jag undrar om det finns någonting som inte går att köpa här?
Vi omsluts av det harmoniska lugnet i Umayyad moskén. Sätter oss och bara insuper atmosfären. Känner oss välkomna trots att det är uppenbart att vi inte har samma religion. Lyssnar till kvällsbönen som strömmar ut från högtalarna i minareten.
Vi fascineras av sagoberättaren. Trots att vi inte förstår ett ord, rycks man med i den spännande berättelsen. Uppflugen på sin tron, med fezen stadigt på plats, berättar han sin saga med stor inlevelse och ett starkt kroppsspråk. Publiken är med, kan historien och fyller i när sagoberättaren tystnar. Om det inte var för att hans mobiltelefon ringer hade vi kunnat tro att vi befinner oss i Tusen och en natt.
2011 planerar vi en ny resa men kriget kommer emellan. Idag har nästan en halv miljon människor dött, 12 miljoner människor är på flykt. Vem är ond eller god, vän eller fiende, hur man hjälper eller stjälper, ingenting är längre riktigt klart. Men vad jag vet är att det finns inget vi och dem. Vi är alla människor, världsmedborgare, av kött och blod och de allra flesta av oss vill bara leva. I fred.
Jag finns numera hos Svenska Resebloggare en samlingsportal för reseintresserade!
Lämna ett svar