På väg till Damascus och det stora äventyret.
Jag var tretton år när mina föräldrar sa att vi skulle flytta till Mellanöstern i ett år. Jag grät (och skrek förmodligen, en humör- och hormonstyrd tonåring), hur skulle jag klara mig utan mina kompisar!?
Jag var tretton år när vi packade bilen, en splitter ny röd Volvo 244, och styrde genom Europa. Sverige, Danmark, Tyskland, Österrike, Jugoslavien. Vilket äventyr, jag som nästan inte varit utanför Sveriges gränser.
Jag var tretton år när vi landsteg i Tartus, Syrien, efter att ha åkt lastbilsfärja från forna Jugoslavien. Jag grät (och skrek förmodligen, en humör- och hormonstyrd tonåring). I det här landet kunde man ju inte bo!
Jag var fjorton år när vi åter packade våra saker för att lämna Damaskus för vidare flytt. Jag grät (och skrek förmodligen, en humör- och hormonstyrd tonåring). Jag ville inte lämna denna stad som jag lärt mig älska!
Drygt 25 år senare är jag tillbaka. Mycket är sig likt, även om en del moderna inslag nått även hit, som cafe latte på trendiga caféer. Glädjen, leendena, gästfriheten, kaoset, ljuden och dofterna finns kvar och jag inser hur starkt doftminnet är, hur allt kommer tillbaka. Det är en fantastisk känsla.
Vi hyr en lägenhet på samma gata vi bodde på som barn. Rör oss i ”våra” kvarter. Mohammed har kvar sin lilla kvartersbutik på gatan (idag har han flytt landet). Slaktaren, som bjöd pappa på whiskey när han handlade (det finns visst ett litet kryphål i Koranen vad gäller alkoholförbudet mot just whiskey, för vissa) har gått i pension. Vi passerar den amerikanska skolan där jag hängde på eftermiddagarna när deras skoldagar var slut. Vi svenska barn fick undervisning av medföljande föräldrar, i en lokal vi fått låna på svenska ambassaden.
Vi förvillar oss i den magiska souk al-Hamidiyah, den 600 meter långa takförsedda vägen som går från Al-Thawra St. till Umayyad moskén, kantad av butiker. Och i dess anslutning, alla specialsoukar som kryddsouken, skräddarsouken, guldsouken… Till bristningsgränsen fyllda av saker. Jag undrar om det finns någonting som inte går att köpa här?
Vi omsluts av det harmoniska lugnet i Umayyad moskén. Sätter oss och bara insuper atmosfären. Känner oss välkomna trots att det är uppenbart att vi inte har samma religion. Lyssnar till kvällsbönen som strömmar ut från högtalarna i minareten.
Vi fascineras av sagoberättaren. Trots att vi inte förstår ett ord, rycks man med i den spännande berättelsen. Uppflugen på sin tron, med fezen stadigt på plats, berättar han sin saga med stor inlevelse och ett starkt kroppsspråk. Publiken är med, kan historien och fyller i när sagoberättaren tystnar. Om det inte var för att hans mobiltelefon ringer hade vi kunnat tro att vi befinner oss i Tusen och en natt.
2011 planerar vi en ny resa men kriget kommer emellan. Idag har nästan en halv miljon människor dött, 12 miljoner människor är på flykt. Vem är ond eller god, vän eller fiende, hur man hjälper eller stjälper, ingenting är längre riktigt klart. Men vad jag vet är att det finns inget vi och dem. Vi är alla människor, världsmedborgare, av kött och blod och de allra flesta av oss vill bara leva. I fred.
Jag finns numera hos Svenska Resebloggare en samlingsportal för reseintresserade!
Hvilke minner! Det må være spesielt å se tilbake på nå vil jeg tro.
Da jeg var yngre var Syria en av mine drømmreisemål. Jeg drømte om bazaarer, de gamle oldtidsbyene og å ri dagesvis gjennom ørkenen. Jeg rakk dessverre aldri å komme meg dit før krigen brøt ut. Nå vil jeg bare gråte når jeg tenker på den forferdelige sjebnen som har rammet landet og alle dets innbyggere. Jeg håper virkelig ting løser seg snart…
Jag är verkligen glad att jag fick komma tillbaka innan striderna bröt ut och ledsen över det som blivit. Bazaren i Damaskus är verkligen något extra!
Oj så spännande att ha bott mitt i denna kulturskatt. Det måste kännas extra fruktansvärt att följa nyheterna idag om kaoset i landet.
Hej. Läste din berättelse med starka känslor då jag själv mindes de två resor jag gjorde till Syrien på 80:talet. Min syster jobbade som sekreterare på svenska ambassaden i Damaskus under tre år. Och min dåvarande fru och jag besökte detta fantastiska land och reste runt under två veckor med systern i hennes diplomatskyltade Volkswagen Golf. Vi besökte platser som Palmyra, Aleppo, Tartous, Arwad, Latakia, Homs, Hamas, Saladin’s Castle, Marcab, Crac de Chevalier och så självklart Damascus som var en mycket trevlig stad. Fast det mest fantastiska var besöket på den lilla ön Arwad utanför Tartous. Två år senare så… Läs mer
Vilka fantastiska resor och vilka äventyr! Var tvungen att googla Arwad, vilket ställe, dit hade man verkligen velat åka! Själv var jag en ganska trulig tonåring när vi bodde där i början på 80-talet och valde oftast att stanna i stan och hänga med kompisar när mamma och pappa for på upptäcksfärd. Något jag såklart bittert ångrar idag men till Crac de Chavalier kom jag.
Man undrar om det finns något kvar av Aleppo… Tack för dina värmande ord. Mvh Cathinka
Var ni till Aleppo och besökte det gamla hotellet Baron? Det var verkligen en upplevelse. Tiden hade stått helt still då hotellet inte hade renoverats sedan 1800-talet. Många berömdheter hade bott där under åren. Bland annat Agata Christie och Lawrence av Arabien samt flera presidenter. Tyvärr är nog detta hotell i ruiner numera. Vi besökte så klart souken (fantastiskt) och citadellet som låg alldeles intill. Också en häftig upplevelse. Vilken ramp som ledde upp till ingången! Jag kan också berätta en kul/makaber händelse som vi var med om i Palmyra. Där hade dom mycket märkliga begravningstorn som hade gravkammare utefter… Läs mer
Vilka härliga reseminnen du har! Jag var tyvärr aldrig i Aleppo och nu finns nog inte mycket kvar. Ha det!//Cathinka
Så sorgligt med Syrien idag, det verkade ju vara en så härlig plats en gång i tiden…! 🙁
Det är en fantastisk stad! Jag hoppas att få komma tillbaka en dag..