Varför reser jag egentligen? Frågan surrar i huvudet sedan Linda på Resa medvetet kastat ur sig den i en liten gallupundersökning i FB-gruppen Vi som gillar att resa. Mina tankar far fram och tillbaka. Varför gillar jag att resa så mycket? Varför reser jag på det sätt jag gör? Vilka är drivkrafterna?
Min allra första utlandsresa
Jag vet inte exakt hur gammal jag är men någonstans i 9-10 års åldern. Familjen ska bila i vår gamla turkosa Volvo 145. Min allra första utlandsresa. Från Linköping till Cambridge i England där familjekompisar bor för att gästforska på universitetet. Det var tiden innan säkerhetsbälten var så viktigt så syrran och jag hade koja där bak med madrasser och filtar. Hemma var media (ett ord som nog inte ens fanns på den tiden) fyllda av Baader Mainhof-ligans framfart i Tyskland. Resans allra första övernattning sker just i Tyskland, på ett vandrarhem i Bremen. Utanför vårt rum skränas det. Själv är jag så rädd att jag skakar. Är det Baader Mainhof-ligan som är där? Ska vi dö nu? Det visar sig att det är vandrarhemmets yngre gäster som har party. Den lilla tösen från landet har fått en klar bild av hur det är i Tyskland genom den hemska mediabilden som målats upp hemmavid men möter en annan vardag. Är det därför jag reser? För skapa mig en egen bild av världen? En mer nyanserad bild?
En kulturchock som golvar mig totalt
Några år senare stiger vi i land i Tartous i Syrien efter en färjetur från dåvarande Jugoslavien. Pappa ska på FN-tjänstgöring och vi ska bo i regionen det närmaste året. Vi möts av män i klänning. På gatorna åker man hela familjer på motorcyklar. Det tutas livligt. Allt har en ljust brun färgskala. Dammigt. Varmt. Dofterna är helt nya. Husen ser inte ut som hemma. På hotellet är hissen bara ett tomt schack. Vi serveras fårhjärna (trodde vi men det var hummos). Det blir för mycket för en hormonstinn tonåring och jag får totalbryt. Tänker inte stanna en sekund. Ett halvår senare vill jag inte åka därifrån. Är det därför jag reser för att förstå att det som är annorlunda inte är samma sak som dåligt. Att allt inte är svart eller vitt utan istället en oändlig gråskala?
Minnen som etsar sig fast
Det är tidig morgon. Natten har tillbringats på ett tåg mellan Kairo och Luxor i Egypten. Vi möts av gryning. Av dämpade hovar som klapprar där hästdroskorna far fram. Män som pockar på uppmärksamhet att vi ska välja just deras ekipage. Ljudet så speciellt, dämpat. Av den arla morgonen eller all omgivande sand? Det varma ljuset från de få gatlyktorna. Och dofterna. En doft fylld av kryddor, sand och värme (och obefintliga avlopp). Som att kliva in i en helt annan värld. Några få minuter av mitt liv men mitt allra starkaste reseminne. Är det här anledningen till att jag reser? Att skapa minnen. Små pärlor att plocka fram när vardagen känns grå?
Första gången på helt egna ben – ett kort äventyr som au pair
Det är dags att ta ett försiktigt steg ut i vuxenvärlden. Att pröva mina egna vingar. På darrande ben tar jag färjan över till England för att under året jobba som au pair. Tre veckor senare sitter jag på flyget tillbaka till Sverige. För en introvert familjekär tjej blev stegen för stort. Att bo hemma hos okända människor blev en alltför stor utmaning. Är det anledningen till att jag resor, att lära känna mig själv och mina egna begränsningar?
10 år med en räcka härliga charterresor
Småbarnsår. Vardagsliv. Dålig sömn. Jobb. Tid som inte räcker till. Charterresorna blir en räddning. En stunds avkoppling, bortkoppling från vardagen. En stund att bara få hänga med familjen. När maten står på bordet som genom ett under och sängen är bäddad. När ork och tid finns. En anledning nog så stor till att resa, familjehäng och återhämtning.
De stora vidunderliga vyerna
En vulkantopp på Bali, med Ngorongorakraterns botten framför mina fötter eller på toppen av en sanddyn i Sossuslvlei. Där de överdådiga landskapen gör så jag tappar andan. Storslagna upplevelser. Men också vandringen i den sörmländska skogen, båtturen i St Anna skärgård eller skidturen i Vålådalen. Naturupplevelserna som får mig att känna ödmjukhet inför världens skönhet är definitivt en anledning till att jag reser.
Det är kanske så att det finns tusen och en anledningar till varför jag reser. Fast egentligen är det förmodligen så enkelt som Lisa beskriver det på Livet från den ljusa sidan:
Jag älskar resor, jag älskar att resa. När jag reser befinner jag mig så tydligt på mitt happy place, och när jag får skriva eller prata om resor färdas jag direkt tillbaka till den platsen. Det glada, lyckliga stället. Det som inte är en destination, utan en känsla.
För vem vill inte vara glad och lycklig?
Må gott och lev väl! // Cathinka
Förutom Linda & Lisa har jag till det här inlägget även blivit inspirerad av Sanna som skrivit om våra kulturarv, om att se kontra att uppleva och Sofia som har skrivit om att resa som introvert.
Lämna ett svar