Bilen nästan flyger fram i det nu platta landskapet. Vi far fram genom en namibisk version av jordbrukslandskap. Kargt men fyllt med de vintergröna Mopaneträden, som en skånsk äppellund i ökenskrud. Här och var passerar vi barn som är ute och vallar getter. Vi kommer fram till en uttorkad flodfåra och landskapet ändrar karaktär ,det blir grönare och palmer skjuter i höjden.
-Vi börjar närma oss, säger min guide. Om möjligt bor Himbas gärna nära tillgång till vatten. Det underlättar vardagslivet och palmbladen används till tak på deras hyddor.
Snäcksmycket kvinnan bär är en ohumba. Ett smycke som främst bärs av gifta kvinnor och smycket går ofta i arv från mor till dotter.
Vi år på väg till ett besök i himbabyn. Himbas är en ursprungsbefolkning som bor i norra Namibia och till viss del även i södra Angola och de anses vara Namibias sista semivandrande folk.
Byn
Strax före vi når fram till byn sitter några vuxna i skuggan under en Mopane. Lutad mot stammen står en grön skrivtavla. Det är byns lilla vuxenskola. Utbildningen är ofta gravt eftersatt i Himlabyarna eftersom de vanligtvis ligger så avsides och avståndet till skolarna för långa. Här i distriktet är det “bara” några mil till närmaste skola så barnen i byn går och bor där i veckorna. Här får dock de vuxna som önskar lite hjälp att lära sig läs, skriv och mattekunskaper.
Vi parkerar under trädet mitt i byn som endast består av ett tiotal hyddor. En lite större inhängnad finns där det går några getter men getterna strosar även runt fritt i byn tillsammans med lite höns. Jag läser senare att det går en helig linje mellan hövdingen hus och djurens inhängnad. Himbas är ett naturfolk och deras Gud är Mukuru.
Alla stora barn är i skolan när jag gör mitt besök i himbabyn så kvar hemma är de små barnen.
Jag känner mig lite obekväm. Är det rätt att komma ut så här med sin feta kamera och fota Himbabefolkningen i deras vardag? Nog för att de behöver inkomsten men vad känner de egentligen? Jag vet inte och jag är glad för att jag är här men…
I den här byn är de ganska vana att ta emot besökare. De samarbetar med lodgen där vi bor och får mat & förnödenheter i utbyte mot att lodgens gäster får komma på besök.
Omohangan, ankelskydden kvinnorna bär skyddar inte bara från giftbett utan fungerar även som plånbok.
Inget vatten
Himbakvinnorna får av tradition inte tvätta sig eller komma i kontakt med vatten, en tradition man tror uppkom i samband med den stora torkan på 1800-talet. Istället smörjer de in sig med otjize, en kräm de tillverkar av ockra och fett. Det är ockran som ger dem deras karaktäristiska röda färg. Färgen symboliserar jorden, där allting har sitt ursprung. Det röda är också ett sätt att skilja män och kvinnor åt, det är bara kvinnorna som smörjer in sig.
Jag blir inbjuden i en hydda där en av kvinnorna, jag har glömt hennes namn, visar hur hela processen går till. Hur hon krossar ockran och blandar med fettet. Hon smörjer in hela kroppen. Magen är stor och rund, man kan nästan se den lille sparka därinne. Även smycken och kläder får sig en lite omgång. Hyddan är trång och ganska mörk, golvet är jordstampat. Längs den ena väggen hänger lite kläder, tillverkade av skinn, på rad tillsamman med de egentillverkade smyckena.
Himbakvinnan fortsätter med en rökdusch. För att lukta gott avslutar himbakvinnorna sin tvagningsritual med att hätta upp några väldoftande kvistar och röken för hon sedan över kroppen, hettan gör att porerna öppnar sig och doften tränger in. De lägger även sina kläder på en ställning de ställer ovanför det rykande kruset så kläderna får samma doft.
Vi går ut i det skarpa ljuset igen, jag klipper med ögonen, ljuskontrasten mellan hyddan och ute är så stor att det nästan gör ont i ögonen.
Håret
Himbakvinnornas frisyr är otroligt speciell. En liten lokal frisörsalong har bildats i skuggan av en av hyddorna där en av kvinnorna ska få sin frisyr förnyad. Det är en omständig procedur som tar flera timmar. Först tvinnas löshår in för att få längden. Förr var det oftast gethår, idag använder de löshår. De tvinnade flätorna smörjs in i aska och man binder isär dem med snöre/halm. Tillslut täcks varje fläta med ockrafärgad lera. Frisyren håller sedan i 3-4 månader innan den måste göras om.
Fram till puberteten har flickorna bara två flätor som är flätade fram över ögonen. Sedan får de lov att ha flera flätor och när de varit gifta ett år eller fött barn krönts huvudet med en liten krona gjord av getskinn.
Mitt besök i himbabyn börjar dra sig mot sitt slut. En liten marknad uppstår där kvinnorna säljer sina hantverk och jag köper med mig några armband. Det har varit en oerhört intressant eftermiddag och det är fascinerande att vi kan leva så otroligt olika i samma tidsålder!
Glöm inte att följa På vifts FB-sida för uppdatering av nya inlägg.
Må gott och lev väl!//Cathinka
En resa till Namibia är något utöver det vanliga och har så ofantligt mycket att erbjuda. Här i bloggen kan du läsa ett urval av alla saker man kan se och göra. Som om den fantastiska roadtrippen längs Skeleton coast eller besöket i den lilla kuststaden Swakopmund. En av de absoluta hörpunkterna är förstås sanddynerna i Sossusvlei där vi även flög luftballong. Och så safari såklart, safari i Etosha. Ja ni hör ju, det finns något för alla!
Lite mer allmänna restips om att resa till Namibia kan du också läsa om eller mer specifikt om hur du kan lägga upp din resa.
Lämna ett svar